Det var en mulen och grå oktoberlördag, och lövfällningen hade kommit en bra bit. Vi tog en tur till Stornäsets naturreservat på Alnö tillsammans med systerdottern Mikaela Eriksson från Stöde. Reservatet som bildades 1968 och är antaget av regeringen som ett Natura 2000-område, har som mål att skydda och främja en av landets förnämsta rastplatser för flyttfåglar. Dofterna av löv i förmultning spred sig efter gångstigen in mot reservatet, som var prydd med de gula höstlöven. Vi passerade genom fina beteshagar, med olika lövträd som enar, rosenbuskar och stengärdsgårdar. Här och där efter stigen såg vi spillning efter den nötkreatur som betar på strandängarna. Betningen gör att den gynnsamma miljön för rastande fåglar bevaras.

Vi hade inte gått långt förrän en flock Grönfinkar visade sig. Dom var dock så flyktiga och flyttade på sig hela tiden inne bland träden, så det var svårt att kunna studera dem närmare. När vi gått en bit fick vi först syn på två Knölsvanpar med fem ungar, som låg ute på Klingerfjärden som omger naturreservatet. Knölsvanarna var dock på sådant avstånd, att fotografering var utesluten. Under tiden som vi stod och studerade Knölsvanarnas förehavanden, dök en Spillkråka upp, som med sitt omisskännliga flyktläte "pry-pry-pry-pry" med rullande r, flög över fjärden. Vi träffade även på en annan inbiten fågelskådare, som hunnit se både Kustpipare och Småsnäppa tidigare under föremiddagen.

Efter att först ha tagit oss ut till fågeltornet, där endast några Kråkor höll till, gick vi mot gömslet. På vägen dit uppmärksammade vi den torraka som var alldeles full av ovala hål. (Se bilden ovan). Typiskt för Spillkråkan. Kanske var det den Spillkråka vi tidigare såg och hörde som var skaparen av just dessa hål. Från gömslet såg vi senare två stycken Sångsvanpar som låg på Klingerfjärdens yta. Förmodligen hade dom tagit en rast på sin flyttning söderöver. Först trodde vi att det var Knölsvanar, det gick nämligen inte att identifiera dem med blotta ögat, utan man måste ta kikaren till hjälp. Bortanför Sångsvanarna låg ett 30-tal Knipor som på ett pärlband på vattenytan. I-bland försvann dom under vattenytan, för att snabbt dyka upp igen. Det var en känsla att se när sedan hela Knipflocken lyfte från sin rastplats, gjorde några cirklanden för att samla ihop sig, och sedan flög vidare mot söder, med ljudliga, ringande visslanden som vingslagen skapade.

Under våran fågelskådartur hade vi slutligen gått fyra kilometer, och det var gott att få sig en kopp kaffe när vi kom hem igen.