Ett natura 2000 område med kulturhistoria mitt i ödemarken. Vi fotograferar och fiskar en dag i Juli.

Det var den 12:e juli, och en av de bättre väderdagarna under vår vecka här i Arjeplog. Vi gjorde en tur till Örnvik, vid sjön Tjeggelvas Piteälvens största sjö, som är en av de platser vi lärt oss att älska under de år vi kuskat runt i de Norrländska ödemarkerna. Hur människor härute i ödemarken, i detta steniga landskap, utan vägar och kommunikationer kunde överleva, är också en intressant frågeställning.

På vägen hit upp gjorde vi dock en annan upptäckt. Strax uppströms vägskälet till Rebakudden dök en Rävunge upp mitt på vägen, som nyfiket stod och tittade på oss. Den hade inte fått skyggheten för människor än, och vi kunde följa den ända till lyan, som var ett stenröse med vackra lavbeklädda stenar i grått, rött och svart. Från lyans ingångshål, väl skyddat av kvistar och blad, stod Rävungen och kikade med sitt oskyldiga ansikte på oss, ovetande om farorna runtom. Det blev en del gulliga bilder tycker jag. Intill lyan hittade vi benrester av fåglar och mindre djur som Rävfamiljen ätit till middag.

Väl framme i Tjeggelvas, och den lilla platsen Örnvik, blåste vi upp gummibåten för att ta en fisketur på sjön som låg lugn och stilla, nästan spegelblank. I naturreservatet som omger sjön finns urskogar och Tjeggelvas är klar och djup. På vår fisketur kunde vi med ekolodet få fram som mest 84 meter. Det var en mäktig känsla att befinna sig på ytan över ett sådant djup. I sjön finns Lake, Gädda, Abborre, Sik, Harr och Asp. Rödingen är rödare i buken än i andra sjöar, Laxöring och Kanadaröding är inplanterade arter. Med långdrag och mask försökte vi att fånga någon av alla dessa arter, men denna dag ville det sig inte. Kanske var orsaken det lågtryck som i fjärran kom från öster och drog in över sjön. Vi klarade oss dock bra med bara några stänk under vår fisketur på 2,5 timme, men sedan nådde även ovädret oss i Örnvik och vi fick skyndsamt ta oss mot bilen. Ändå hann vi bli rejält blöta.

Tjeggelvas mäktiga landskap med klippan Ramanpakte, i folkmun kallad Tjeggelvaspakte stupande rakt ner i sjön, och ön Paktesuolo med sitt klippstup är en faschinerande syn. På klippön Paktesuolo växer den fridlysta Potentilla Multifida (Mångfingerörten). Sedan 1988 är Tjeggelvas naturreservat, 321 km² stort, som numera ingår i EU:s ekologiska nätverk av skyddade områden, Natura 2000. Syftet är att skydda en stor och mångformig skogs och älvmiljö.

Kurt Kihlbergs bok "Arjepluogsfjällen" från 1975, ger en del intressanta uppslag om området, men allra mest givande är det att tala med befolkningen själv. Jag tog kontakt med Sigrid, en av de få som ännu bor och lever i denna ödemark utan vägar. Hon hade massor att berätta, vilket jag tagit med här.

Det var i slutet av 1800-talet som nybyggarna kom till Tjeggelvas och byggde upp sitt liv i denna steniga miljö som Piteälven är. Några av nybyggena var Stenudden vid en av Tjeggelvas vikar, Västerfjäll längst i norr, Ardnas och Örnvik. Under stupet vid Lulep Ramanj på den lilla strandremsan av norra sidan sjön Tjeggelvas, ligger den lilla gården Ramain som en nybyggarsame haft i sin ägo. Går man norrut kommer man till ett annat samenybygge, Akkapakte även det under ett stup där varg och björnjägare bodde så sent som på 1970-talet.

I naturreservatet lever Björn, Lo och Järv vilka är mycket skygga. Trots att Sigrid bott och levat här hela sitt liv, hade hon aldrig sett en livs levande Björn. Det var främst Räv, fågel och Järv man jagade och levde av förr. Skinnet såldes på marknaden i Arjeplog. Kor häst och får ingick i landskapet och flottningen i älven pågick till slutet av 1950 och början av 1960-talet. Det var mest timmer från Akkapakte och Västerfjäll som flottades. Bland fågelarterna i området kan man få se Kungsörn och Havsörn. Blåhaken finns naturligtvis här och i Sigrids gammelstuga häckar Tornfalken.

Något som var markant detta år i Tjeggelvas var den ettriga knotten. På förardörrens fönsterkarm hade en flera centimetertjock ansamling av knott samlats medan vi var ute på sjön och fiskade. Trots tjocka kläder tog dom sig in mot huden så det nästan såg ut som om man fått röda hund där dom bitit sig fast och sugit blod. En annan intressant upptäckt var alla småsniglar, som hade satt fast sig på våra regnkappor, liggandes på marken.

Läs mer om TJEGGELVAS här. Kurt Khilbergs bok "Arjeplougsfjällen" från 1975 finns att låna på biblioteken.  Mer info om TJEGGELVAS

Fler bilder från TJEGGELVAS och andra platser i Norrland, hittar du i Bildgalleriet under Arjeplog kommun.

Följ vår fortsatta resa i de Norrländska ödemarkerna i nästa artikel.