Efter en kort blixtvisit i Nästansjö och besök av vår gamle far i Vilhelmina, drog vi vidare den 28 Juni mot Norr. Vid Stenselet i Storuman tog vi en paus för lite vila och fotografering, och vid Tjålmträsket i Sorsele var det dags för kaffepaus. Regnet öste ner och det var inte så trevligt att stå någonstans i sådant väder. Men vid Ljusselsforsen intill Piteälven blev det dock en längre stund, när vi skulle laga middag. När vi slutligen i regn och rusk kom till Liggadammen vid Porjus i Jokkmokks kommun, körde vi in där för natten.

Morgonen därpå, fortsatte vi mot Gällivares fjällvärld och Stora Sjöfallet. Vi kunde inte låta bli att stanna till vid Sjaunjaätno, för att få fotografera och uppleva denna vilda älv som flyter igenom Sjaunja naturreservat och världsarvet Laponia för att senare mynna ut i Stora Lule älv.   

När vi så kommit fram till Stora sjöfallet, och ställt av husvagnen tog vi en tur för att testa fisket i älven. Naturligtvis hade vi fiskekort. Vi stannade vid den jokk som har kommit att kallas "Brunos jokk" dels därför att det var vid den jokken, som Bruno vid vårt allra första besök här år 2000 fick sina första Rödingar, och dels därför att jokken saknar namn i övrigt. Och som den mästare han är: Tror ni inte att han tog två stycken Rödingar nästan på direkten. Intill jokken växte Jungfru Marie Nycklar, Ormrot och Tätörten med sin blålila krona.

Under den vecka som följde, blev det inte så mycket mer fiske. Däremot mycket fågelskådning och fotografering. Vid Viedasädnos utlopp i Stora Lule älv där Fackelblomster blommade, hade familjen Blåhake mycket bestyr för att samla mat åt sina ungar, liksom Sädesärlan och Gulärlan som höll till i samma område. Drillsnäppans pipande hördes över vidderna, medan Fiskmås och Fisktärna ännu låg på ägg. Men allra mest uppmärksammad blev det andpar som vi inte kunde artbestämma. Anden hade en lång röd näbb och var i stort sett brun på rygg och sidor. Den finns inte med i fågelboken, och inte heller på campingen kunde man säga vad det var för art. Nu har vi dock fått reda på att det var en Småskrake. På bild syns den pipande Drillsnäppan. 

I Vietas hade förutom Sädesärlan och den Svartvita Flugsnapparen även familjen Rödstjärt sitt tillhåll. En av torrakorna i området, vilken omgavs av gamla knotiga tallar med stora stenar och stenblock på marken under, var särskilt populärt att sätta sig på, och där fick vi också några av de bästa fågelbilderna under veckan. Herr och fru Rödstjärt hade fått fram en kull flygfärdiga ungar, och hade mycket arbete med matningen. Dom fick bara hålla koll på Ekorren som smög mellan stenblocken i jakt på föda.

Renarna som vid vårat förra besök här, gick runt på campingen och käkade av växtligheten, hade nu sitt tillhåll vid Suorvadammen i stället. På en av våra turer hittade vi dem där, vilade intill en vattenpöl. I Jiertajavrre låg tre stycken Storlommar. Genom att locka på dem fick jag dem att komma närmare så jag kunde identifiera dem ordentligt.  

Fjälltrakterna kring Stora sjöfallets nationalpark är variationsrikt, med högfjällsmassiv och lågfjällsryggar, flacka högslätter och djupt nedskurna dalar. Här trivs fåglar som falkar och örnar. Under vår vecka såg vi både Jaktfalk och Tornfalk. Jaktfalken hade en unge i boet, som ivrigt övade på sin flygförmåga.

Från vägen som följer upp mot Ritsem är det fjället Akka som med sina 2016 m ö h är parkens högsta fjäll. På Akkas östra sida skymtar Sareks toppar, och på västra sidan ser man Padjelanta. Vi tog en tur mot Sitasjaure, där Stenskvättan och mängder av Blåhakar höll till på den kala fjällheden. Rätt vad det var dök en Dalripa upp mitt på vägen, som även den blev avbildad.

Nationalparken som idag har en total area på 127.800 ha, omfattade före vattenregleringarnas tid även det område som idag täcks av Akkajauredammen. Akkajaure var förr ett pärlband av c:a 150 småsjöar och tjärnarsom mynnade ut i de berömda Sjöfallsfallen som gett parken sitt namn Stora sjöfallet. År 1919 uteslöts Akkajaure ur nationalparken. Stora sjöfallet var en gång i tiden Europas bredaste vattenfall. I-dag finns bara några rännilar kvar som man kan se från Sjöfallsudden. Anledning: Den "miljövänliga" vattenkraften. 

I en av de vackra sommarkvällarna, var vi till Satihaure där fjället Juobmotjåkkå låg solupplyst. Den första som hälsade oss var Sädesärlan. Medan jag höll på att fotografera de omkringliggande fjällen runt sjön, höll Bruno koll på fågellivet runtom. Blåhaken var även här den dominerande arten, men även en stor Korp och en Havstrut dök upp och ville vara med. Det tidigare så rika fågellivet har minskat till följd av vattenregleringarna.Vi passerade den fula dammen som Vattenfall skapat, och som förstör den i övrigt så fantastiska naturen med sina ödemarksvidder häruppe.

På småvägar tog vi oss till Juobmotjåkkås hälla, inramad av gammal grov tallurskog. När vi gick in i tallurskogen fick vi plötsligt höra en våldsam knall. Först trodde jag det var åskan, men visade sig vara ett stort stenblock som rasat utför fjällbranten. Och mängder av älgspillning såg vi överallt. Var vi än befunnit oss i nationalparken och dess omgivningar, så nog har det funnits älgspillning. Men inte en enda älg såg vi under hela veckan. Däremot såg vi en Rödräv i Satihaure, med den yvigaste svans jag någonsin skådat. I munnen bar den sitt byte, en fågel den fångat bland ängsullen.

Vid vårat förra besök i Satihaure 2005 tog vi en tur med gummibåten in i den vackra Teusadalen som börjar här, och har sin gräns i norr vid sjön Autajaure. Landskapet i denna del domineras av fjället Kallaktjåkkå. På våran tur var vi ute för att fiska harr, men bara att få befinna sig här, med de branta fjällsidorna på var sida om sig, och med de djupa raviner skapad av de jokkar som runnit utför fjällsidorna, är tillräckligt för att känna närvaron av tystnaden, vildmarken och Gudsnärvaron.

Följ vår fortsatta resa i övre Norrland. Fler bilder kommer senare att läggas ut i Galleriet under Gällivare kommun. Mer information om STORA SJÖFALLET

KLICKA HÄR om du vill se Simanden som visade sig vara en Småskrake.