Helgen den 9-10 Juni blev en riktig naturupplevelsehelg. Med kamera och kaffetermos drog vi iväg till Indalsälven i närheten av Bergeforsen. Vi ville se hur den Större hackspetten lyckats med sin häckning i bohålet.

Det hade hunnit bli ganska snårigt att ta sig fram, jämfört med vårat förra besök där. Växtligheten var igång bra efter den senaste värmeböljan, och nu var det fullt med Brännässlor fram till boet, som låg väl dolt i den ännu bevarade lövskogsbiotopen. Men dofterna i skogen var förföriska, och Koltrastens flöjtanden fyllde luften med ljud, liksom Björktrastens smackande "chack-chack-chack-chack" när den flög mellan lövträden. En och annan Bofink och Talgoxe hördes också, och nerifrån älven kom ett ljudligt trumpetande från flocken av Kanadagäss.

Ju närmare bohålet vi kom, ju starkare blev ljudet av hackspettungarnas pipande efter mera mat. Vi riggade upp kameran och satte oss i närheten för att invänta Hackspettens kommande med mat. Men trots att vi var så väl dolda i grönt såg spetten oss och varnade för fara. Men efter ett tag vande han sig med oss, och var inte alls lika bekymrad över vår närvaro.

Innan han kom till boet (för det var hanen som matade hela tiden) gav han ifrån sig ett kort och vasst "Kick" innan han landade vid bohålet med näbben full av myror, mygg och annat smaskens åt ungarna. Någon gång då och då, kröp han in själv till ungarna för att rensa boet med exkriment som ungarna lämnat ifrån sig. När han sedan stack ut huvudet i bohålet (Se bilden), var näbben full med spillningen, och allt gick på ett ögonblicks verk. Det gällde att hinna med i svängarna. Något vi undrade över var vad honan tagit vägen. Normalt brukar båda föräldrarna hjälpas åt att mata ungarna. Kanske hade hon förolyckats på något sätt. Hon syntes i huvudtaget inte till.

Innan vi lämnade denna idylliska plats begav vi oss ner till älvkanten för att se vilka fåglar som fanns där. Paret Strandskata fanns på plats, liksom fyra Knölsvanar och så Kanadagässen förståss. En och annan mås och andfågel syntes också till, och dofterna ja, det luktade sommar.

Dagen var dock inte slut med detta. Innan ett nytt dygn inträdde tog vi en tur till västra delarna av landskapet Medelpad. Klockan var efter 23.00 när vi gav oss iväg mot Rösjön. Målet var att om möjligt få se och höra Ugglor där.

När vi stod vid vägskälet mot Rösjön vid 00.30 tiden var en liten Morkullaunge det första som mötte oss vid vägkanten. Naturligtvis måste den dokumenteras innan vidare färd. Det fanns gott om Morkulla i hela området. Vi såg flera stycken som flög över omgivningarna. Den långnäbbade Morkullan med sin flygsiluett och knorrande läte "orrt-orrt" som följs av ett vasst "pisst" och upprepas ganska tätt, går inte att ta miste på.

Men bara en kvart senare, vid 00.45 tiden när vi drog ner bilrutorna för att lyssna, fick vi höra Pärlugglans karaktäristiska "popopopopopopo" som stiger i tonen mot slutet. Vi beslöt oss för att försöka locka den närmare oss med hjälp av vår mekaniska Pärluggla, och snart satt den alldeles nära. Medan jag plockade fram videon för att kunna spela in ljudet av Pärlugglans hoande i sin naturliga miljö, fick Bruno, min trogne följeslagare på alla utflykter i naturen syn på ugglan när den för några sekunder satte sig i en björk, för att snabbt gömma sig igen i skogen intill där vi stod. Men vilken känsla!! Att ha en Pärluggla så nära. Det var en upplevelse bara det.

En timma senare vid 01.45 tiden stod vi på Rösjöhöjden, för att även där lyssna efter ljud. Plötsligt får vi se Slagugglan komma svepande över kalhygget intill. Den landade på en gren på en av de få kvarvarande gammelhängbjörkarna på hygget, varifrån den spanade på oss. Det var en mäktig syn att skåda. Medan jag hann få en bild av den i siluett, där man tydligt ser ugglans konturer, hördes Slagugglans stämningsfulla och mäktiga "vóho voho-oho" från den gamla hängbjörken, innan den försvann ur vår åsyn.

Vi passade på att ta oss lite kaffe, medan vi väntade på att morgonsolens första strålar skulle tränga fram. Koltrastens flöjtande höll oss sällskap hela natten. Bofink och Talgoxe hördes här och där liksom Morkullorna, och en Större Hackspett trummade frenetiskt på en ihålig stubbe för att hävda sitt revir.

Frampå morgonkvisten, vid 05.00 tiden hade Orrarna vaknat och satt utspridda i några höga träd. Vi fick för oss att locka på dem, och körde vårat mekaniska Orrspel för dem. Och tro det eller ej. Orrarna började spela i träden där dom satt. Å, vilken känsla. En av Orrarna satte sig på vägen alldeles intill vår bil, i tro att kanske vi också var Orrar.

Men allteftersom timmarna gick, ju tröttare blev vi, och när klockan var 06.00 var det skönt att dra hemåt igen för att få sova några timmar. 

FÖLJ OSS I NÄSTA ARTIKEL, NÄR VI FÖLJER UPP DEN STÖRRE HACKSPETTENS UNGAR VID BOHÅLET.