Det blev en fantastisk försommardag, denna den 2:a Juni 2007. Midsommarblomster och Sommargyllen var redan i full blom, och Maskrosorna som för vissa anses som ogräs, men ack så vackra dom lyste upp vägrenen, där vi förflyttade oss från stadens betong och asfalt för att söka tystnaden djupt inne i de Medelpadska skogarna.

Via Nora och Västansjö tog vi oss vidare mot Rösjön, men hade vi vetat i förväg hur vägen var, hade vi nog inte begivit oss hit. Fullt med grovgrus var pålagt på den gamla skogsbilvägen, troligen för att den bättre skulle hålla för de tunga långtradarna med skogstimmer som hämtades längre in i skogen. Det var tur att vi precis hade lagt på nya däck på bilen, annars hade vi nog stått där, förr eller senare med punktering.

Vi stannade först vid den lilla Orrmyrtjärnen, ja vi kallar den så efter det att vi sett Orrspel just där vid ett tidigare tillfälle. Orrarna hade sedan länge gjort ifrån sig sitt parningsspel, men Koltrast och Bofink höll fortfarande på med sin symfoni, och det var en njutning att bara få lyssna. Från djupet av Medelpadsskogarna kunde vi höra Gökens hoande, vilket var en mäktig känsla. Det är inte många gånger nu för tiden, som man får förmånen att lyssna på Göken. Den har minskat i antal.

När vi kommit fram till Rösjön, tog vi fikakorg och kameror och vandrade den lilla skogsstigen fram till smultronstället vid sjön, där vi fikade och tog några bilder. Vi kunde konstatera att Grodornas parningsspel redan var avslutat för säsongen, och på sjön låg Storlomparet och vilade. Vid tidigare tillfällen här, har vi hört deras vittljudande ödemarksrop, men idag var dom tyst. Vi passade även på att ta oss upp över Rösjöhöjden ovanför sjön för att kolla efter Hackspetthål. Det var ju här vi fotograferade den Större Hackspetten i fjol som matade sina ungar. Och visst, massor av hål fanns i både stubbar, torrakor och gamla aspar. I en av Asphålen hördes pip från fågelungar, och vi satt stilla, väl gömda i bilen och tittade på när den Större Hackspetten kom för att mata dem. Vilken känsla!! Det var på ganska långt avstånd visserligen, så några bilder från detta bohål blev det inte. Stenskvättan hoppade runt bland stenar och stubbar, att den fanns här var en ny upptäckt för oss i detta område. Vi visste inte att hon höll till här. Annars var det mest Koltrast, Bofink och Talgoxe som hade symfoni i omgivningarna, och Ringduvorna gjorde sina utflykter här och där efter skogsbilvägen.

Vid vändplanen stannade vi vid ett nyupptaget färskt hackspetthål där vi riggade upp kameran och satte oss i väntan för att se om någon hackspett höll till där. I skogen intill låg massor av omkullfallna rotvältor, och det knakade och sprakade nästan spöklikt vid varje vindpust i flera av de ännu upprättstående träden. Men hackspetthålet var tomt, och vi fick åka vidare för att söka andra tänkbara bebodda hackspetthål.

Vi fortsatte den gamla skogsbilvägen ner mot Navarns strand, där vi möttes av ett nyligt avverkat skogsområde efter vinterns avverkning. Sädesärlan som just återkommit hit för att häcka, satt på en av stubbarna, lätt förvirrad över förödelsen. Vi ville inte heller stanna där, utan tog oss upp på berget ovanför sjön i stället. Vid vändplanen passade vi på att ta ytterligare en kaffepaus. Från en av Asparna intill hördes fågelungar, ivrigt pipande efter föräldrarna att komma med mat. Vi hade hittat ännu ett Större Hackspettbo. Jag satt med kameran och väntade bara på tillfälle när föräldrarna skulle komma med den efterlängtade maten. Det blev både bilder och videofilm på deras effektivitet, in med mat åt ungarna och ut med spillningen.

På vägen tillbaka blev vi inte heller utan upplevelser. Det gällde dock bara att titta ordentligt. Först dök en Rödräv upp, springande över vägen. Under loppet av några sekunder stannade den upp, tittade på oss och gömde sig snabbt i buskaget när vi kom närmre.

Ett kalhygge som vuxit igen med lövsly blev nästa upplevelse. Där stod en stor Älg omgivet av löv och ris och tittade på oss. Älgens öron stod rakt upp som två trattar, när den lyssnade på de ljud som vi förde när kameran ställdes in. "Klick" där satt den. Min kompanjon och gode livskamrat under alla turer i naturen, Bruno Nordin försökte få Älgen att ändra ställning genom att låta som en Älg, men Älgen tittade bara ännu mer nyfiket på oss. Inte förrän bilen började på att rulla gav den sig iväg.

På hemvägen körde vi via Östansjö, där några nykläckta fågelungar satt, oberörda av vår bil mitt på vägen. Det var bara att luta kameran utanför bilfönstret och fotografera. Men vilken art det var, kunde vi inte utröna.

Titta på fler bilder och bildspel från naturen i Bildgalleriet.