Klockan var strax efter 10.00, när vi gav oss iväg mot Stora Skälsjön. Vi åkte via Ljustorp och skogarna däromkring, vilket gav oss många intressanta upplevelser. När vi kom till Bredsjön, fick vi syn på en stor älg som gick efter skogskanten och käkade. Jag fick snabbt upp kameran, men innan min trogne följeslagare fått tag i den, för att få en bild utav älgen som befann sig på hans sida av vägen, hade älgen redan försvunnit in i skogen. Vid vägskälet, där vi senare tog av mot Stora Skälsjön och grusvägen tar vid, dök en ensam Trana upp alldeles intill vägkanten. Helt obekymrad över våran närvaro spatserade den på lägdan, med stolt och uppburet huvud, och det blev några bilder utav den.

Slutligen kom vi så fram till Stora Skälsjön och Skälsjöändan. Vi trodde att vi här skulle finna lä från den hårda blåst som i övrigt rådde, och som gjorde att man hellre ville kura i bilvärmen. Men ack nej, här blåste det lika hårt, och kylan gjorde att man inte ville sitta här och fika heller. Skälsjöändan är annars gemytlig plats i naturhänseende. Här har vi vid tidigare besök hört både Pärluggla och Berguv. På andra sidan sjön brukar Orrarna spela om våren, och Spillkråkan har haft revir här. Hur det är med den saken nu, efter alla avverkningar är en obesvarad fråga. Drillsnäppan var dock på plats, och hennes oroliga pipande "hiiip", "hiiip" gick inte att ta miste på.

På plats stod även några husvagnscampare från Njurunda, som med stor inlevelse och inspiration, berättade för oss om Göken som i Augusti 2006 befann sig här, och som utan minsta respekt för människor kom alldeles nära. Göken är annars en fågel som många har hört men sällan sett.

Vi fortsatte så mot Plåtviken via Kvarnbaljen, men stannade först vid bäcken uppströms Skälgården för att fotografera. Vid Näckåns utlopp i Kvarnbaljen, där Lögdö vildmark tar vid, tog vi en rast för att kolla fågellivet och exponera några bilder. Vid Plåtviken fick vi äntligen en plats där vi kunde dricka vårat medhavda kaffe. Mycket gott och värmande i den övrigt kalla vinden. Det var här som min kompis och trogne följeslagare på alla turer i naturen fick en rejäl Storgädda. Det var 2001. Vi döpte den till Plåtvikens Storgädda, men hur mycket den vägde, det har fallit i glömska.

Strax uppströms Skälåkojan, där Skälån på sin färd vidare mot Oxsjön rinner igenom Hällsjön stannade vi till vid Hällsjöstugan. Sädesärlan kom genast fram och presenterade sig för oss, och i en av holkarna hade den Svartvita flugsnapparen bosatt sig. Ett flertal Bofinkar höll till i närheten, och mängder av hänglavar, hängde från de torra trädgrenarna. I Hällsjön låg två Gräsandhannar.

Vi följde så Skälån till utloppet i Oxjön, där vi måste stanna när vi upptäckte Storlommen. Alldeles intill strandkanten låg den. Denna mäktiga fågel, med sitt högburna huvud och sitt mytomspunna, vittljudande ödemarksrop, ingav en känsla av vördnad och stillhet inför dess Skapare. Med bilen som gömsle, hade vi en utmärkt chans att dokumentera Storlommen på bild, och här ser ni en del utav resultatet. Synd bara att solen inte var framme, då hade det blivit en ännu bättre bild. Bland övriga fågelarter som vi såg här vid Oxsjön var Gulärla och Grönfink.

När vi stod här, mitt ute i naturen kunde vi dock inte bli annat än beklämd. Detta när man såg de döda livlösa stränderna runt både Oxsjön, Brudsjön och till stora delar även Stora Skälsjön. (Se bilden) Anledningen till detta är regleringen av dessa sjöar för produktion av elkraft. Man höjer och sänker sjön efter behov vilket skadar naturen omkring. Den "miljövänliga" vattenkraften som vissa miljöorganisationer och politiska partier så varmt talar för, är långt ifrån miljövänlig i våra ögon. Den rastande Storlommen kommer snart att måsta söka sig till andra ställen för sin överlevnad. I Oxsjön kommer den definitivt inte att hitta den fisk som behövs, och häcka efter döda stränder, vilken fågel vill göra det?????

Slutligen var vi då ute på den större vägen 86. Naturligtvis måste vi stanna till vid Nilsböle då också, när vi nu hade vägarna förbi, för att se om Sädesärlan återkommit dit igen, även detta år för att häcka i ladan. Vi drog ner bilrutan för att lyssna efter ärlans lockläte, ett två eller trestavigt, studsande, glatt "tsli-vitt" eller "zi-ze-litt". En gång tyckte jag mig höra Sädesärlan, men vi såg henne inte. På platsen stod även en husbil med tyskar, så det blev inte att vi undersökte saken närmare. Klockan var dessutom mycket, vi hade varit ute i åtta timmar, och vi kände oss nöjda med hemfärden.