Fotografering av Sidensvansar mitt i stan.

I över en månads tid, har en Sidensvansflock befunnit sig vid Tallroten och Stammen, i närheten av Sundsvalls stad. Anledningen till detta torde vara den goda tillgången på bär i just detta område.

När Sidensvansfamiljen har suttit samlad i lönnarna, har det inte varit lätt att se någon skillnad på dem. Det är först sedan man fotograferat dem som olikheterna hos de enskilda individerna kommit fram.

Sidensvansen är en mycket vacker fågel, med sin gula teckning på vingar och stjärtspets. Den karaktäristiska hjässtofsen i kombination med rödbeige färg, gör att man knappast kan missta sig på vilken art det är. Svårare är det då i flykten. Sidensvansar i flykt är snarlik Starens, och kan förväxlas.

När Sidensvansarna ätit sig riktigt mätt på bär, har vi kunnat se flocken sitta och vila i trädtopparna. Ett vackert ringande "sirrrrr" har då hörts från flocken. Deras sång är hackig och långsam, och en serie lockläten uppblandas med hårda, skrovliga ljud, sirrr sirrrrr tjark-tjark tji-tjark sirrrr sirrrr.

Sedan två dagar tillbaka har vi inte sett till Sidensvansflocken. Den har troligen sökt sig till andra platser i jakt på föda, eller möjligen dragit sig norrut igen, mot sina häckningsplatser i Norra Lappland och Ryssland. I barrskogsbältets nordligaste delar, bland öde, lavrik och äldre barrskog bygger dom sitt bo i skålformat, oftast högt upp på en tallgren. Dom vill också ha fuktig och mossig mark runt sitt häckningsområde.

Allting har sin tid. Allting är förgängligt. Inte fullt en vecka efter att Sidensvansflocken gett sig av, tog någon ner alla träd efter gatan där Sidensvansarna tidigare plockat sina bär och spridit sådan glädje till de närboende. Det kommer att ta åtskilliga år innan nya träd vuxit upp, och Sidensvansarna åter igen, har någonstans att sätta sig på sina besök i området.