Europas och Sveriges största och tyngsta uggla Berguven har besökt stenstaden i Sundsvall.

Den nionde Mars 2012 fick Sundsvalls stenstad ett celebert besök, då en Berguv dök upp och satte sig på taket intill skorstenen till Domsaga i Västra Allén. Den upptäcktes vid 08-tiden av en förbigående som var på väg med sin hund till Ringduvan Kerstin Svensson som skulle vara hundvakt under dagen. Vid efterkoll kunde Kerstin snart konstatera att det var en Berguv det rörde sig om, och ringde Elisabet Carlsson, vilket resulterade i att ett flertal fågelskådare hann komma till platsen och se den. Runt 11:15 snåret kom några takläggare, som skulle byta takpannor på taket, av alla tak i området, just detta tak där Berguven satt. Detta medförde att Berguven skrämdes bort och försvann mot norr.

På Domsaga som är ett centrum, där många ungdomar samlas för skapande av musik, hade man nog ingen aning om vilken musikalisk tonkonstnär som kommit på besök. Berguven utför nämligen ett av naturens mest välljudande kompositioner. Det är ett mäktigt, kusligt, doft och djupt tvåstavigt ho-hå som hanen upprepar taktfast var femte till åttonde sekund. På nära håll är sången inte särskilt kraftigt ljudande, men under vindstilla nätter hörs det harmoniska ropandet på långt håll, upp till 5 km under parningstiden i februari-mars. Honan svarar med ett likartat hoande, men med en oktav högre, ofta lite hest och med mindre emfas. Hon har även ett hest gläfsande ”VÄev”.  Från skymningen in i natten kan man höra denna så klangsköna komposition. Men även andra musikaliska ljud kan höras från reviret som hojtningar, jämmer, gnissel och ljudet av vingklatschar. 

Berguven som är störst och pampigast av alla de svenska ugglearterna har en längd av 60-75 cm och en vingbredd på 160-188 cm. Manhaftig och storhövdad ser den ut med sin kraftigt satta gestalt och sina väldiga klolabbar, sin yviga fjäderdräkt och sina långa, snett uppåt-stående örontofsar, vilka hålls lågt vid oro och avspändhet och mer uppresta vid irritation eller vid hoande. Ovansidan är mörkt brun med grova fläckar och fin tvärvattring i svart. Den har stora orangeröda ögon och vid ropande syns den vita strupen. Sittande ser den ut som en stor, kompakt stubbe. Dagtid kan man hitta den i täta gammelgranar, grottor eller i en klippskreva överst i en klippbrant. Beståndet ökar efter att kraftigt ha minskat under andra hälften av 1900-talet.

I solnedgången beger Berguven sig ut på jakt, och sitter i skogsbrynet mot kärr eller odlingar för att lura på sorkar och änder. Berguven är allätare och jagar allt i sitt revir där även harar, och rovfåglar som pilgrimsfalk och duvhök ingår. När Berguven färdas fram genom den täta skogen, söker den genom näbbknäppningar förmå större fåglar, främst kråkor att röja sig på nattkvisten. Berguven har en kraftig och stadig flykt med grunda vingslag, och när den glider är vingarna kupade. Under nattens småtimmar besöker den gärna människans boningar, där den med förtjusning äter igelkottar och stora bruna råttor. Specialiserad är den på råttor från soptippar och måsfåglar från kolonier längs kusterna.

Berguvparet håller ihop året runt i sitt en gång, utvalda revir och är varandra trogna hela livet.

Häckningen sker i bergiga skogar med inslag av branta raviner eller stup och klippor, med högåldrig tall och granskog, gärna i skärgårdar där boet ofta placeras på otillgängliga hyllor i stup. Boet är en enkel bale på en klipphylla eller intill en sten eller mer sällan stubbe på marken, invid klippa, rotvälta eller i stenskravel. Undantagsvis placeras boet i en lada eller industribyggnad. Även risbon kan användas. Honan ruvar de 1-6 äggen i 35 dagar medan hanen vaktar och sköter provianteringen. Ruvningen påbörjas efter det att första ägget lagts, och eftersom äggen läggs med en dags mellanrum blir ungarna olikstora under uppväxten. Berguven är övervägande stannfågel, men ungfåglarna kan under det första levnadsåret ge sig iväg på långa strövtåg på flera tiotals mil.

Berguven är i huvudsak en fredlig och tillbakadragen uggla, som sällan uppträder hotfullt mot människor, men kan om den blir störd utföra avledande beteende bort från boet med små ungar på vandrarmanér, spela skadad på marken och gnissla ynkligt. Erik Rosenberg beskriver Berguven när den blir vred så här: ”han gör sig dubbel så stor, hukar sig och spänner upp vingarna som en sköld, låter de eldröda ögonen flamma genom att ideligen ändra de svarta pupillernas storlek, knäpper med näbben, väser och flämtar så att den vita hakfläcken darrar, och detta allt medan han sakta trampar på stället och vaggar åt sidorna”.

Berguvens största hot är störningar vid häckplatserna och ihjäl flygningar mot kraft och telefonledningar. Även de snabbt växande vindkraftparkerna, mot vilka fåglarna flyger och skär halsen av sig kommer med tiden att bli ett rejält hot mot Berguven.