Det var ett glatt gäng av femton damer som tillsammans med en herre, hade samlats på plattan vid Navet i Sundsvall under den vackraste söndagen i februari som Elisabet, vår ledare hade lyckats pricka in för exkursion. Solen sken från en klarblå himmel med endast några få minusgrader i luften, när vi i kortege åkte mot Njurunda. Målet för dagen var att få se Turkduva och Strömstare.

När vi klev ur bilarna med Nolbykullen i blickpunkten möttes vi först av Talgoxens och Grönfinkens spel och sång och de stationära kråkfåglarna Skata, Kråka och Kaja. En Domherrehona satt bland de kala björkkvistarna och lät oss höra sitt flöjtande, något vemodiga lockläte och från toppen av en gran kom den Större hackspettens tick-tick- tick. Vi gick till platsen där vi visste att Turkduvorna brukade hålla till, i villaområdet nära äldreboendet. Många är de som varit här och skådat och som inte lyckats med att få se dem, eftersom Turkduvorna är mycket skickliga på att kamouflera sig. För mig var det här fjärde gången gillt, men idag hade vi tur. Vi hade inte mer än hunnit gå en bit från parkeringen, förrän Turkduvorna kom flygande. Vilken höjdare! Dom landade i en gammal tall där de knappast syntes, inte undra på att många misslyckats med att se dem. I tallens täta grenverk var de väl skyddade från insyn av nyfikna fågelskådare.  Själva hade dock Turkduvorna god utsikt över det som hände utanför tallkronan.

Turkduvan är enfärgad gråbrun med en svart tvärstrimma bakpå halsen, har lång stjärt och korta vingar, i flykten påminner den om en Gök. Den har ett trestavigt spelläte, do doh do och ett skrattande hi-hi-hi-hi. Biotop är kulturlandskapet i byar och städer, där den häckar i träd och ibland på byggnader. Upp till fem kullar har man konstaterat att Turkduva i Österrike fått.  Att få en bild av den var däremot inte det lättaste. Det arttypiska för Turkduva, den svarta tvärstrimman bakpå halsen ville den inte visa upp idag. Bilden ovan är tagen vid ett tidigare tillfälle.

På gården med tallen där Turkduvorna landade, bodde Inger Andersson. Hon hade förutom denna raritet även en fågelmatning, där vi fick se både Björktrast, Grönsiska och Pilfink förutom de redan nämnda. Hon berättade att innan folk förstod vilken raritet som fanns i området trodde man att fågelskådare med kameror fotade hus för försäljning. Nu vet man bättre.

Ornitologen och Sveriges förste naturskyddskonsulent Erik Rosenberg, beskriver Turkduvan som en ursprungligen sydasiatisk art av Turturduva från Indien som spridit sig till Europa och som kom till Turkiet 1837. Till Sverige kom den 16 Maj 1949 och iakttogs då på Onsalahalvön i Halland. I september 1952 fanns ett par vid Harlösa i mellersta Skåne.

Efter att ha fått se inte mindre än tre Turkduvor drog vi nöjda vidare till nästa ställe, Mjösunds kyrkogård där Stångån svagt brusande, forsar fram. Inte heller här behövde vi vänta särskilt länge för Strömstaren var redan på plats och väntade på oss. Bredbent med svart och brun dräkt och skumvitt bröst satt den där på iskanten och neg på ett lustigt knixande sätt. Ibland dök den under vattnet för att snart hoppa upp igen, skaka av sig vattenpärlorna som blivit kvar på de fettinsmorda fjädrarna, och med en husmask i munnen. Medan de flesta av damerna nöjde sig med att studera Strömstaren på avstånd, smög jag och min fotokompis Kerstin Bradford oss på Strömstaren tills vi kunde komma så nära att bilder blev möjliga. På den intilliggande kyrkogården hördes Blåmesens spel och sång intill den holk som redan flitigt börjat användes av dem. Även Grönfink och Talgoxe hördes, och de båda Skatornas kraxande.

Kaffesugna åkte vi sedan till Njurundabommen, där en av ringduvorna, Lena Edlundh bjöd oss på suveränt gott kaffe med fikabröd i solen på hennes farstubro. Ja, det är faktiskt sant, det var första gången i år vi fikade utomhus.  Lena hade en egen fågelmatning, och förutom arter vi redan sett idag fanns där även Gråsparv och Gulsparv. Femton Tamduvor fanns i närheten och höll ihop i flock vid bommen. Nedanför Lenas hus rann Ljungan mycket idylliskt och vi i Ringduvorna tog en promenad längs älvstråket då vi bland annat lyssnade efter fågelljud. Klockan var nu halvett på dagen och exkursionen började lida mot sitt slut. Sammanlagt blev det sexton arter.

Strax innan avfärd kom en av Ringduvorna, Kerstin Stam fram till mig och frågade om jag ville följa med till Alnö och titta på Lappuggla. Resultatet blev att vi blev fyra tjejer som vid femtontiden åkte mot Alnö och Hartung. Vi hann bara köra in på den lilla vägen när vi fick syn på två stycken Lappugglor sittandes på var sida om vägen och födosöka. Det såg rätt kul ut när dom satt helt blickstilla, med bara huvudet som rörde sig i alla lägen. Ibland tittade Lappugglan ner, lyssnade i sitt jagande efter råttor och sork.

Lappugglan som är Sveriges näst största uggla efter Berguven har ett jättestort huvud och lång stjärt. Kroppsfärgen är stålgrå eller lavgrå. Erik Rosenberg har en otrolig beskrivning av hur Lappugglans ansikte ser ut, han beskriver det som diaboliskt med sina små gulringade ögon som sitta inne i smala koncentriska ringar som nästan likna ett korsspindelnät.

När vi stod där och tittade på Lappugglorna, hördes plötsligt ett "krryck krryck krryck krryck". Det var Spillkråkan som kom flygande. Det blev tyst ett tag, sen hördes ett ljudande "spi-uh-ut" och ett två sekunders långt jamande, vilket betydde att Spillkråkan satt sig i ett träd i närheten, där den sedan tidigare hade samlat sitt matförråd. Med kikarens hjälp kunde vi nämligen iaktta hur Spillkråkan  födosökte där den satt. Vi fick även höra den Större hackspettens lockläte och se några Domherrar vid Hartung. Att damerna var nöjda med dagens upplevelser gick det inte att ta miste på. Nöjda åkte vi hem för att rapportera.

Källa: Erik Rosenberg "Fåglar i Sverige"