Än en gång närmar vi oss Julen. Tänk vad tiden går. Advent betyder väntan och vi firar denna väntan på Jesu födelse genom att tända ljus och sätta upp adventsstjärnor, vilka är en påminnelse om de vise männen som följde stjärnan till stallet i Betlehem. Men hur många tänker på det mitt i julrushen? Och varför firar vi en religionsstiftares födelse om han är död? Vi firar ju inte döda människors födelsedagar i allmänhet, så varför skulle vi då fira Jesu födelse? Svaret är enkelt. Vi har en religionsstiftare som lever idag, uppstånden ifrån det döda till skillnad mot alla andra religionsstiftare som fortfarande är döda och begravna. Hade inte Jesus uppstått, hade inte heller Julen varit något av värde att fira.

Medvetet eller omedvetet firar vi Jesu födelse, oavsett om man är ateist, humanist eller kristen. Vi pyntar, städar och gör speciell mat, precis som när vi väntar att någon skall komma. Vi köper presenter/julklappar, vilket har sitt ursprung i de tre vise männens gåvogivande till Jesusbarnet med guld, rökelse och myrra. (Läs Matt.2:1-11) I-dag är det tomtar i stället som delar ut presenter/julklappar, men tanken är densamma. (Det är positivt att Tomten som från början är en hednisk sed, har fått en annan roll i sammanhanget). De vise männen var säkert fint klädda när de kom till Jesu krubba med sina gåvor, dom trodde ju att det var kungen som hade fått en avkomma, sedan dom sett en ny stjärna gå upp i östern, så varför kan inte vi då klä oss lite speciellt när vi delar ut våra julklappar?

 Mitt i allt julfirande når även solen sin lägsta punkt på norra halvklotet, vintersolståndet är den tid på året, när den lutande jordaxelns norra ände pekar rakt bort från solen, och dygnets ljusa del är som kortast här i norr. Före Jesu födelse och innan Sverige kristnades, hade man offerfester för de gudar man tillbad tidigare, bl.a i samband med midvintersolståndet. Människan har av någon anledning alltid haft ett behov av att tro på en Gud. Vid midvintertiden var offerfesten till för att blidka gudarna att låta solen återkomma. Ordet JUL sägs komma från den gamla hedniska åminnelsen av solhjulets återkomst.

Midvintersolståndet är av någon anledning inte lika populärt att fira som Midsommarsolståndet, även om man gör det på vissa ställen. Trots allt vänder det ju åt det mörkare hållet på midsommar, även om det inte märks på en gång. Så visst finns det en anledning till att fira midvintersolståndet, när  jordens lutning nått den punkt där instrålningen börjar att öka igen, och vi upplever att solljuset återvänder tillbaka mot norr. Vi behöver dock inte blidka några andra Gudar för att det skall hända, den Gud som bestämt tider och år har sett till att allt ändå går sin gilla gång, utan att vi behöver be om det.

Redan första veckan i Januari kan man tydligt se att solen vänt och dagarna blivit längre. När Midvintersolståndet inträder och när man börjar se ljuset komma tillbaka igen är det som att få en kick. Det spritter i hela kroppen, det är som att födas på nytt. Man vet att det går mot vår igen.

När detta skrivs, går vi ännu i väntans tider, det som kallas Advent. Vi väntar på julen, och han som kom med ljuset till en sargad värld, Jesus Kristus. Och vi väntar på att solen skall nå sin lägsta punkt så det blir ljusare ute också.

Glöm inte fåglarna mitt i all julstressen. Dom väntar också, men på att få lite godsaker av oss människor som frön, talg, nötter och frukt för att dom skall kunna överleva en sträng vinter, så dom till våren ska kunna glädja oss med sin vackra sång, som är en lovsång till Skaparen. Sätt gärna upp en julkärve också, så blir dom glada.