Vi följde den vackra Umeälvens dalgång västerut via den "blå vägen" mot svensknorska gränsen. Efter Umeälvens sjöar stannade vi för att rasta och fotografera. Vid en sådan rast intill Umeälvens största sjö, Storuman fick vi ett av flera utslag på guldspjutet, ett tecken på att guld eller silver fanns i en av strandens stenar. De vida vyerna som mötte oss vid Storumans sjö passade vi även på att dokumentera. Vid den vackra Strömsundsviken, överst i Storuman tog vi kafferast.

Efter Storuman följde Umnässjön, Gardiken, Aavjaevrie, Blattniken och Gäuta. Strax innan Tärnaby, mötte oss en vacker vy med sjön Gäuta i förgrund och Laxfjället i bakgrund med Tärnaby vid dess fot. Målet var Hemavan, men ett vägarbete med vass grovsten ett par km ovanför Tärnaby, fick oss att vända och slutligen hamna på Tärnaby camping, intill Tärnaforsen strax uppströms Umeälvens utlopp i sjön Gäuta.

Efter att ha istallerat oss, tog vi en tur i området. Vi kom då att hamna vid det gamla kyrknäset, 1762 års kapellplats, som är den äldsta kyrkplatsen inom nuvarande Tärnaby församling. När Tärna gamla kyrka byggdes på 1850-talet kom kyrkplatsen att förfalla, kapellet flyttades och fick tjänstgöra som lada. I-dag är det gamla kapellet restaurerat, 1971 återinvigdes det och varje år hålls sommarhelger första söndagen i juli, augusti och september.

Naturligtvis ville vi prova fisket också, och med fiskespö, kaffekorg och kameror utgick vi från ett av näsen i den del av sjön Laisan som kallas Lill-Laisan. Gammställnäset hade sin egen historia som en av de äldsta boplatserna i Tärna. En 120 meter lång boplats från stenåldern har hittats där. Gamla föremål c:a 1000 år f Kr men även järnåldersföremål har daterats. Något om näsets nutid var att Sädesärlan hade sin kull av ungar där, ivrigt födosökande.

Härifrån drog vi sakta ut bland holmarna och deltat som är karaktäristiskt för Lill-Laisan. Smålommens kacklande kah, kah, kah där den flög över den spegelblanka sjön, ingav en känsla av fridfullhet där vi drog fram med vår gummibåt och elsnurra. Vid Storholmen strandade vi och sökte skugga bland lövverket. Här intog vi vårat medhavda kaffe, med bra utsikt över Öringens och Rödingens vakande, ibland med höga hopp vilket fyllde maggropen med drivkraft ut på sjön igen. Tre sådana här turer blev det under vår Tärnabyvistelse, och fisket var bra när man väl lärt sig var fisken stod.

En av dagarna följde vi den vackra Jovattnets dalgång med Jovattsån, upp mot byn Joesjö vägen mot Hattfjelldal. Vi var intresserade av samernas heliga berg Atoklimpen, som även är kulturmärkt men hittade inga vägskyltar så vi gav upp. Men de samiska hällristningarna, med en fisk och fiskare hittade vi efter sjön.

En annan utflykt var till Boksjön. Vi åkte via byn Oltokholmen vid Gurkfjällets fot, där man som bäst höll på med slåttanna. Mängder av hässjor, precis som förr i tiden fanns uppradade vid fjället. (Gurkfjället ser trots sitt namn inte ut som en gurka. Gurk betyder nämligen Trana på samiska, och vid Gurkfjället dansade Tranorna om våren, berättade campingvärden för oss). Ett annat intressant ställe var byn Kråkberget, med sitt berg med samma namn. Vi tittade efter Kråkor, men hörde bara Korpen. Vid sjön Juksjaur stod vi ett tag. Fjället Joksgaejsie med sin kala hjässa låg vackert intill sjön i det soliga vädret. Vid sjön Juksjavrrie, strax innan vi kom ut på E12 i gen reste sig det mäktiga fjället Vallomvardo, och även här stannade vi för att fotografera.

Värmen och det vackra vädret höll i sig, vilket fick oss att bergsbestiga Laxfjällets topp, Kanahobben. Vi lämnade bilen på parkeringen och började bergsklättringen upp mot toppen. Med kameran i ena handen och videon i den andra, tog vi oss sakta, sakta uppför medan svetten dröp i den gassande solvärmen. Slutligen stod vi på toppen med en vidunderlig utsikt. Åt ena hållet såg man övre och nedre delen av sjön Gäuta med sundet emellan, och Ryfjället i fjärran. Åt andra hållet såg man sjön Stor-Laisan med sitt fågelrika delta och dess utlopp i Umeälven, Tärnasjön med Tärnaåns ringlande och slutliga möte med Umeälven. Gurkfjället och Vaellientjåhkes mäktiga topp med snö.

När man står här på fjälltoppen, med milsvid utsikt åt alla håll, då inser man hur liten en människa är, i förhållande till Skapelsen. Ändå gör sig människan så märkvärdig över att veta och kunna bäst. Men människan kan vare sig skapa vatten, luft eller höjder.

Uppe på Laxfjället låg en fisketjärn, där man senast 2002 hade planterat in Röding, stenar i vackra färger omgav oss och en fågels oroliga pipande hördes över toppen. Vi kunde dock inte identifiera arten.

När vi kom ner igen, trött och slut och med en stor portion vätskebrist, var det gott att få en härlig middag på restaurangen mitt emot Turistbyrån. Maten var suverän god, och kan verkligen rekommenderas.

Fortsättning följer.