Fågelskådning och naturupplevelser i Stora sjöfallets nationalpark.

Under några sommardagar har vi besökt Stora sjöfallets nationalpark i Gällivare. Det är en pigg 101-åring, och en fantastisk plats att besöka om man räknar bort den starka påverkan av vattenkraftproduktionen i Lule älv som förekommer. För 100 år sedan var älven navet för mycket av livet i parken.

 Nationalparken omfattade före regleringarnas tid även det område som idag täcks av Akkajauredammen. Akkajaure var då ett pärlband av cirka 150 små sjöar och tjärnar vars utlopp mynnade i de berömda sjöfallsfallen. Det fanns ett rikt fågelliv och en rik flora av växter i älven och längs stränderna. När sedan vattenkraftutbyggnaden påbörjades uteslöts Akkajaure ur nationalparken. Det var 1919. Stora arealer överdämdes och Europas bredaste vattenfall Stora sjöfallet tämjdes och tystades för all framtid tills blott några rännilar fanns kvar. Se bild. I år såg älven värre ut än vanligt. Det låga vattenståndet hade skapat en nästan torrlagd älv, den såg ut som en stenöken med några vattenspeglar här och där, Längre uppströms såg det mer förskräckligare ut än nerströms. Se bild ovan. 

Fallet ligger inte så långt ifrån Stora sjöfallets fjällanläggning. Från Sjöfallsudden och Satisälvens utlopp har man en god utsikt över både fallresterna och dess omgivningar. Enligt kartan heter platsen Vietas, och älven som rinner ut där Viedasätno. Vad namnet Vietas kom ifrån har också sin historia, vilken vi fick oss till del vid vårat besök här uppe. Samiska namn på platser brukar betyda något, fjäll till exempel kan heta både tjåkkå, vare och kaise beroende på utseende, men i fallet Vietas står det namn utan känd betydelse enligt häftet "Vad betyder namnen" av Hans Andersson och Olavi Korhonen.  

När det Stora sjöfallet försvann med vattenkraftutbyggnaden, döptes platsen om till Vietas som lät samiskt, och det blev sedan arbetsnamnet för Vattenfall när dom menade Stora sjöfallet. Men platsen har aldrig bytt namn, utan heter Stora sjöfallet än i dag och älven heter Satisälven. berättade Inger Junkka för oss, utsedd till årets turistföretagare och årets yrkeskvinna, och som driver fjällanläggningen i Stora sjöfallet. För övrigt en mycket trevlig dam, som är mycket mån om sina kunder. Hon kände igen oss när vi kom, och berättade ivrigt om Koltrasten som övervintrade vid fjällanläggningen i vintras. Det roliga i det hela var att denna Koltrast var det första vi lade märke till när vi kom. Då var den i full färd med att locka till sig en hona med sin vackra sång. En annan art som varje år häckar i någon av holkarna intill fjällanläggningens restaurang är Svartvita flugsnapparen. I år hade hanen tagit sig två honor. Man undrar att inte honorna blir osams någon gång, över att måsta dela på samma holk.

En av veckans kvällar kom ett gäng veteranbilar med sina förare på besök vid Stora sjöfallet. Dom kallade sig Malmsvängen och skulle äta och sova över där. Det var rätt kul få se dessa gamla bilar man minns från sin barndom, och jag ville naturligtvis få bild på dem. 

Under en av våra turer i parken besökte vi Ritsem, varifrån man har en god utsikt över fjället Akka, nationalparkens högsta fjäll med sina 2010 meter över havet. Akka som betyder gumma eller kärring på samiska, har tretton toppar varav sju är synliga, och alla bär de kvinnonamn. Här i Ritsem lockade vi på Rödstjärt. Sin vana trogen kom den fram och kikade på oss genom lövverket innan den försvann. Lövsångare och Bergfink fanns där liksom i fjol, och från buskaget kom Gråsiskornas sång som bestod av det metalliska locklätet varvat med torra surrande "serrrrrrr"som dom framförde i bågig kringdragande sångflykt.  

Vi besökte även Ritsems kapell, en ganska ny gudstjänstlokal uppförd så sent som 1988 av Statens vattenfallsverk i region Norrbotten för befolkningen i Ritsemområdet. Till kapellet hörde även en klockstapel.

Vid Raivojåkk, en av de många jokkar som rinner ut i Luleälven, hade ett annat par av Svartvit flugsnappare sitt revir. Det var en gammal stubbe med två hackspetthål i. 2009 såg vi flugsnapparen där, så det var ett kärt möte att få se att paret flugsnappare även i år hade hittat sin stubbe igen. Jag fick en trevlig video på dem men när jag sedan skulle fota ville dom inte vara med längre, så på bild finns bara stubben. 

Mellan Stora sjöfallet och Satihaure finns en gammal tallurskog. Vid våra besök häruppe är tallurskogen ett måste att besöka. I år hade Rödstjärten tagit sin tillflykt hit och häckade här. Lövsångarens ungar, å så små och söta dom var och redan flygfärdiga. Talltitorna kom tacksamt fram men ingen Lappmes här heller. Rödvingetrastens melodiösa toner hördes i fjärran och den Svartvita flugsnapparen fanns här också. En fågel vi hörde fick vi aldrig riktigt fick se. Det var sådant motljus att någon bild inte gick att få. Den visslade och sjöng om vartannat och hade alla konstiga ljud för sig. Det var ingen Näktergal och ingen Rödvingetrast. Taltrast eller Ringtrast kan det ha varit men det lutar mot Ringtrast även om det är osäkert. Jag lyckades få en inspelning av fågeln på mobiltelefonen, men med mycket svag ljudupptagning. 

Till Satisälvens utlopp gjorde vi en promenad. Det var ett av de få ställen där vi kunde få se ett större antal arter under veckan. Kricka, Knipa, Storlom, Bläsand, Småskrake, Rödbena, Gluttsnäppa, Grönbena, Drillsnäppa, Fiskmås och Silvertärna såg vi bland annat där. En annan art vi aldrig trodde oss få se där var Sidensvansen. Och utan tubkikare hade vi aldrig fått se den heller. Gulärla och Sädesärla häckade i buskagen runt utloppet, och Lövsångare fanns i riklig mängd.  

Något som var utmärkande för i år, var den stora mängd av sork och lämmel som fanns överallt. Stod man still på ett ställe, kunde man både få se och höra hur dom rörde sig i terrängen. Den rika tillgången på föda gjorde att vi även fick se mer falk och rovfågel än andra år vi varit här. Tornfalk och Stenfalk kunde vi notera, dock ingen Jaktfalk. Från parkens högre höjder dit inga vägar bar, kom ljudet från Fjällvråkens jamande. Sammanlagt såg och hörde vi 31 arter i Stora sjöfallet, och tar man med Satihaure blir det 33 arter.

Hur var det då med fisket? Ja, vi gjorde några turer för att testa fiskelyckan. Genom att Akkajaure uteslutits ur nationalparken kan man köpa fiskekort och fiska där. Vi började testa vid Brunos jokk, den jokk där Bruno fick sina första rödingar här år 2000. Men idag inget resultat. Däremot fanns Strömstaren där, en art vi aldrig sett i Stora sjöfallet förut. Under en av de mer regniga dagarna åkte Bruno själv och fiskade och fick då några rödingar. Han hade då varit på flera ställen och fiskat.

Efter vägen från Stora sjöfallet rastade vi på några ställen ner mot E45. Vid ett ställe hittade vi en riktig gammal urskog med sin karaktär av mossor och hänglavar. Vi trodde oss få kunna se Lappmesen där, men utan resultat. Endast två Bergfinkar och en Talgoxe var villig att komma fram.

När vi sedan nådde rastplatsen där Stora sjöfallsvägen möter E45:an blev det en längre rast. Jag var ute för att fota, när jag hörde ett ljud inifrån den lavbeklädda tallurskogen intill. Det var en Lavskrikas jamande läte. Jag vinkade åt Bruno att komma med kameran och vi fick både foto och video på den. Men vi fick snabbt avbryta fotandet, då en häftig åskskur med ett rejält skyfall drog förbi. Vi fick sitta i bilen fyrtio minuter innan det hela var över, och då var även Lavskrikan försvunnen, bortskrämd av våldsamma åskvädret. Bruno med sin tokroliga humor kommenterade: "det var ett stort sjöfall det där".

Via Jokkmokk och Arvidsjaur fortsätter vi nu väg 95 och följer det vackra Långträsket uppströms mot Arjeplog. Följ oss i nästa avsnitt, då vi bl.a besöker Öberget, Galdespuoda och Tjeggelvas i Arjeplog kommun.