Vi har lämnat Kiruna och Torne Lappmark, och är på väg till Stora sjöfallets nationalpark som firade sin 100-årsdag i fjol 2009, och sen 1996 även ingår i världsarvet Laponia. Vår kaffepaus tog vi vid den outbyggda Kalixälven, som utgör kommungräns mellan Kiruna och Gällivare vid Lappesuando.

En längre rast blev det vid Luspebryggan för att skåda fågel. Här var vädret betydligt bättre än vid Torneträsk. 16 grader varmt, soligt och grannt. Ett ganska nytt fågeltorn invigt i samband med Nationalparkernas dag och Stora sjöfallets 100-årsjubileum fanns på platsen. Information om Luspebryggans historia och fågellivet där, kunde man hitta intill. En Koltrast sjöng intensivt när vi kom och två Bergfinkar bräkte i närheten.

Vi gick den spångade leden fram till det ståtliga fågeltornet som vi klättrade längst upp i. Det var en strålande utsikt över Stora Lulevatten, Luleälvens största sjö som mötte oss där uppifrån. Drillsnäppan flög över vattenytan, och från skogen omkring hördes Lövsångare och Bofinkar som höll sin melodiösa serenad, medan en Kråka förbiflög. Men den lilla Dvärgsparven, Sveriges minsta sparv med sina tretton centimeter och som häckar just här, fick vi inte se. Vi sökte den både vid Luspebryggans hållplats, hamnplatsen och vid Vuosmajåkka utan resultat.

När vi något senare kom till Stora sjöfallet, var klockan rätt mycket. Fjällanläggningen var redan stängd för natten, och vi beslöt oss för att övernatta i Satishaure i stället. Det var ett soligt Satihaure med blå himmel som mötte oss när vi kom, men det var isande kallt och blåsten gick rakt igenom kläderna. Två Bergfinkars spel och sång höll oss sällskap där vi stod på höjden ovanför sjön, där tre fiskmåsar födosökte och från Bárnetjåkkås fjällsluttningar kom ljudet av två Gökars spel och sång. 

Morgonen därpå var vi uppe tidigt för att skåda fågel. Blåsten hade avtagit under natten och morgonen var helt vindstilla och underbar. Lövsångare, Bergfink och de båda Gökarna var i gång med sång och spel, och en Jorduggla svepte förbi. En annan fågel stämde emellanåt in i den övriga symfonin. Det var ett mycket vackert och melodiskt "dry dri dry". Det kan ha varit Rödvingetrasten eller Ringtrasten enligt SOF. Rödvingen här i Satihaure sjunger "du di-di-di du", men kanske har han flera dialektala läten just här. Om någon kan svara säkert på detta så hör gärna av er. I-bland kom Blåhaken och förbiflög med mat till ungarna, och i sjön födosökte Småskrakeparet, Sjöorrehonan, de båda Storlommarna och Fiskmåsen. En fiskare kom i tidig morgonstund för att testa fisket i sjön och på andra sidan gick ett 40-tal renar som speglade sig i den vindstilla Satihaure. Deras grymtande läte fick oss att uppmärksamma dem. Och mitt i allt detta fick vi sitta och dricka vårat morgonkaffe och uppleva denna idyll, vilken förmån. 

Frampå föremiddagen for vi till Stora sjöfallets fjällanläggning och hyrde in oss där, men gjorde turer ett flertal gånger hit upp till Satihaure under veckan. Det var vid ett sådant tillfälle vi skulle undersöka om Blåhaken fanns kvar på samma ställe där den häckat i flera år i rad. Blåhaken älskade småbuskarna i branten, och det var just här vi också fått dom bästa bilderna på just Blåhaken. Men när vi kom hit såg det förskräckligt ut. Först trodde vi att det var åskan som slagit ner så brand utbrutit, hela branten var bränd och Blåhakens småbuskar var svedd eller helt döda. Men snart upptäckte vi att det varit grillning där. En soppåse låg kvar och cigarettfimpar låg spridda i terrängen. Kanske var det glöd från en cigarett som orsakat detta. Man blir ledsen när man upptäcker sådant. Blåhaken fann vi dock längre upp i den myggtäta fjällbjörkskogen där han nu hade sitt revir.

Satihaure är ännu ett mobillöst land. Här finns ingen kontakt med omvärlden, utan naturen och vildmarken har kommandot.