Från södra Lapplands milsvida myrar och skogslandskap, har vi nu kommit nästan längst upp i Sveriges nordvästligaste hörn. Vi befinner  

oss vid Torneträsk i Kirunafjällen.

Torneträsk som är 70 km lång, är förutom Sveriges sjunde största sjö med en area på 332 km² och den näst djupaste med 168 meter efter Hornavans 221, dessutom är Torneträsk den största fjällsjön i Skandinavien. Torne älv i vilken Torneträsk är den största sjön tillhör de svenska verkliga älvarna, de som ännu är okuvade med sina forsar, stryckor och sel. De är unika, fulla av liv och vackra. Låt oss få behålla dem opåverkade av vattenkraftens skadliga påverkan.

Vi stannade vid Bergfors, en av de många järnvägsknutar som finns här, och lämnade av husvagnen innan vi fortsatte västerut. Det visade sig i efterhand vara en god idé, för mellan Torneträsk och Stenträsket, en hel mil var asfalten uppbruten och vägen var den sämsta tänkbara att köra. Vid Bergfors var det älven Nakerätnos vatten som störtade sig ut i Torneträsk, här fanns Blåhaken, Gulärlan, Bergfinken, Drillsnäppan, Talgoxen och Lövsångaren.

 Mellan Kiruna och Riksgränsen passerade vi ett antal platser, älvar och jokkar, varav vissa var mer intressanta. Jokkarna som kom från fjällbranterna har alla sitt utlopp i Torneträsk. Några av dem är Vuonajåkka, Maunajåkka, Östra och Västra Rautasälven, Håmojåkka, Njuotanjåkka, Nakerätno och Pessisjåkka. 

En av de mer intressanta jokkarna var Tjuonevaggejåkka. Tjuonevagge är en bred fjälldal med en karaktäristiskt U-formad tvärprofil  mellan de båda fjälltopparna Tjuonatjåkkå och Nissuntjårrå, med flack botten och branta dalsidor, skapade genom inlandsisens eroderande verkan. Tillsammans bildar dom en av den svenska fjällvärldens mest kända landmärke i övre Norrland, Lapporten. Mitt i dalen ligger sjön Tjuonajavre, och det är utloppet ur denna sjö som bildar jokken Tjuonavaggejåkka. När vi besökte Torneträsk, hade vi inte det bästa vädret för fotografering. Det blåste hårt och var regnigt. Molnen hängde lågt över fjälltopparna, men jag lyckades ändå få en bild av Lapporten.

Abisko nationalpark ligger alldeles intill Torne träsk. Parken bildades 1909, är totalt 77 kvadratmeter, och har till syfte att bevara ett högnordiskt fjällandskap i dess naturliga tillstånd. Vi gjorde ett besök även här för att skåda fågel och få uppleva platsen. Mest känd är parken för sin rika flora, Abiskojåkkas kanjon och fjället Njullas sluttningar har en flora med få motsvarigheter i fjällen. Abiskojåkka är dessutom det största biflödet till Torneträsk.

Abiskojåkka kommer från sjön Abiskojavre. Vi var främst ute för att få se eller höra Nordsångaren. Men med det blåsiga och kyliga väder som rådde gick det dåligt att lokalisera fåglar som satt och kurade inne i lövverket, vilket hela tiden rörde på sig på grund av vindbyarna. Vi fick dock se de mer vanliga Bergfink, Lövsångare, Sädesärla och Blåhake. Att följa stigen längs med Abiskojåkkas kanjon, där jokkens vatten kastade sig med våldsam kraft ut mot Torneträsk var en upplevelse i sig. Övriga jokkar uppströms Abisko var Rakasjåkka, Paktajåkka, Låktajåkka, Kärkejåkka och det mer kända Katterjåkka, varifrån SMHI rapporterar nederbörd och temperatur med jämna mellanrum.

Hela sträckan mellan Kiruna och Narvik går Malmbanan, som trafikeras flera gånger per dag med malm från malmfälten, och LKAB är exportören. Torneträsk har blivit utsett till riksintresse av länsstyrelsen i Norrbotten på grund av sin kulturmiljö med ett flertal mycket kulturintressanta järnvägsstationer som finns längs med hela banan. Malmbanan och järnvägsstationerna innehåller en viktig del av vårt lands industri och teknikhistoria. Malmbanan var på sin tid den första längre elektrifierade järnväg som byggdes, och tack vare den, fick gruvnäringen möjlighet att expandera. Man kan inte låta bli att tänka på dessa som med handkraft kämpade med att bygga hela detta stora projekt. På Tornehamns rallarkyrkogård begravdes människor som omkom under detta byggande. Bilden visar Stordalens järnvägsstation med en rälsbuss av äldre årgång som stod parkerad där.

Kaisepakte är en annan intressant järnvägsknut. Kaise betyder spetsig fjälltopp och pakte klippa på samiska. Det är ganska intressant att lära sig de samiska uttrycken, och se att namnen överensstämmer med hur en plats ser ut i verkligheten. Kaisepakte ser nämligen ut som en klippa eller spetsig fjälltopp.

Naturligtvis ville vi se Vassejaure också, denna en gång så idylliska plats. Vårt första besök här var 1988. Sen har det blivit många turer hit. I-dag är Vassejaure en plats för vinterturisternas övergivna husvagnar, några i mycket dåligt skick så man kan undra huruvida dom är beboeliga. I tjärnen häckade Fiskmåsen även detta år liksom Silvertärnan, Viggparet födosökte medan Rödbenans lockläte skapade stämning på platsen. Det dåliga både vädret och delar av vägen, gjorde att vi valde att åka härifrån tidigare än beräknat.

Följ oss på fortsatt resa. Härnäst besöker vi Luspebryggan och Stora sjöfallets nationalpark med sjön Satihaure.