Vi besöker fjällplatån Stekenjokk med sitt rika fågelliv. Åskoväder och vindkraftsplaner. Naturupplevelser i stora mått. Foto.

Vi har nu förflyttat oss till den kala fjällplatån Stekenjokk, en stor fjällplatå uppdelad på Strömsunds kommun i Norra Jämtland och Vilhelmina kommun i Åsele Lappmark. Vid första anblick är Stekenjokk en mycket karg och blåsig plats utan några tecken på liv. Så var det också när vi kom, det blåste hård västlig vind och vid utomhusvaro blev man genomfrusen bara efter några minuter. Fåglarna verkade dock vara helt obekymrade utav kylan trots stormandet och regnskurarna som kom och gick. För oss kändes värmen i husvagnen betydligt skönare och bekvämare. Man fick nöja sig med att fågelskåda genom husvagnsfönstret. Från detta kunde vi se Sjöorren som låg ute på vattnet, höra Rödbenornas ödsliga och mellankoliska vissling genom den tunna husvagnsfönstren och se Brushanarna med sina huvudprydnader. Ute på en av stenarna i vattnet låg den ruvande Fiskmåsen, och de Större strandpiparna sprang omkring och pep hela tiden. 

Efter en kortare tur till Klimpfjäll, där vi såg både Gulärla, Småskrake och Dalripa efter vägen, väntade den Smalnäbbade simsnäppan på oss alldeles nära där vi stod med husvagnen. Vilken höjdare! Den blev dock inte kvar där länge, men bara att få se den där räckte för oss.

Dag två tog vi en tidig morgonpromenad på fjällplatån. Vädret var bättre och det kändes skönt att vara ute. Blåhakeparet, Mosnäppan och fyra Smalnäbbade simsnäppor tillsammans med Bergänder, Bläsänder och Brushanar var några av de morgonpigga arterna. Ängspiplärka och Stenskvätta hoppade runt bland stenarna på den milsvida fjällplatån. Dom hade båda ungar att ta reda på, och hade näbben full med mat till dem. Enkelbeckasinernas brummande var ett annat ljud, och tillsammans med Ljungpiparens känslofyllda pipande, utgjorde dom de ljud som spred sig över den milsvida, trädlösa fjällplatån.

På eftermiddagen var vi till Saxån, som via Stekenjokkplatån har sitt utlopp i Kultsjön och är en del av Ångermanälvens upprinningsområde. Det var här vi förra året hörde Gökens hest harklande läte: ”goch-chä-chä-chä” och den snabbt bubblande drillen ”pyhyhyhyhyhy” avslutat med ett snabbt ”go-kå go-kå”, vilket fick oss att förstå att det var Göken som satt där. Skulle Göken vara här i år också? När vi kom hit såg och hörde vi bara de mer vanliga arterna som Lövsångare och Gråsiska. Från fjällbjökskogen hördes också Korpens ”koorrp koorrp koorrp”, och Blåhakeparet fanns där precis som i fjol. Morkullan gjorde sina överflygningar nu och då, men Göken? Jo då, på långt avstånd, någonstans från de högsta höjderna kom hans ”go-kå go-kå”. Men han skulle aldrig höra oss om vi försökte locka på honom, så vi trängde oss längre upp i den myggtäta fjällbjörkskogen, och till slut lyckades vi få honom att komma närmare. Men vad vi inte visste var, att det var två Gökar, inte en som dök upp. Nu hade vi plötsligt två Gökar som flög omkring huvudet på oss och sa ”go-kå go-kå hela tiden. Oj vilken höjdare! Hur många får vara med om detta under sin semester? Vi fick både videofilm och foto på dem och kände oss nöjda. Men Gökarna dom fortsatte och verkade mycket upphetsade ”go-kå go-kå”. Vi fick lämna dem till slut med sitt go-kåande och ta oss tillbaka till bilen.

Till kvälls hann vi även med en tur till Hamptjärnen, en av Stekenjokks många vatten, där vi också fick se Smalnäbbad simsnäppa, Bergänder, Rödbenor och Större strandpipare.

Dag tre vaknade vi till ett fantastiskt kalasväder, där Sipmeke speglade sig i den vindstilla sjön. Brushanarna med sina huvudprydnader försvarade sina spelrevir genom dueller och skenfäktningar. I-bland kom fiskmåsen skriande och störtdök på Brushaneflocken så dom måste flytta på sig, vilket skådespel! Men snart var Brushanarna tillbaka på spelplatsen igen. Rödbenans trestaviga läte och Mosnäppans ringande sång hördes tydligt i det vindstilla vädret.

Vi tog oss en promenad på fjällplatån. Vi hade tidigare hört Alfåglarnas ”ää o-ä” och nu fick vi se dem också. Silvertärnorna gjorde sina utfall emot oss när vi passerade deras revir, och jag lyckades få en bild av dem. Vi satte oss så vi hade utsikt över Sipmeke och vattendragen omkring, och med tubkikare såg vi Storlommarna vid foten av Sipmeke, Stekenjokks egna Storlommar. Lappsparvens mycket vackra strof hördes alldeles i närheten och en hel grupp av tjugotvå Bläsänder kom flygande, anförd  i spetsen av en ensam hona som ledde överflygningen över vattnet. Hon jagades av de tjugoen Bläsandhanarna som hon hade i släptåg. Att Bruno sedan lyckades fånga hela detta skådespel på foto gjorde upplevelsen ännu roligare. Bara att få sitta här, uppleva natur och fåglar så nära och njuta av Sipmekes snöklädda topp speglande sig i vattnen omkring är en underbar känsla.

Frampå aftonen kom Lappsparven ända fram till våran husvagn, sjungande sin melodiösa taktfasta ramsa, och från vattnet hördes Alfåglarnas mycket vackra ”ää o-ä” ”gak gak gak” Fotovädret var strålande med sol och grånande himmel. I fjärran hördes åskan mullra. Men här på Stekenjokk var allt mycket rofyllt och stilla, och vi var ute för att dokumentera och fotografera det hela i bild.

Men så började de första vindbyarna att kännas, och några regndroppar föll. Bruno kom springande för plötsligt var den vackra himlen och den vindstilla, rofyllda friden som bortblåst. Regnet öste ner, och åskan kom närmre och närmre. Inom loppet av några sekunder hörde vi en våldsam smäll som följdes av att husvagnen och hela marken under den vibrerade. Det var som vibrationerna spred sig åt olika håll. Blixten hade slagit ner, men vi överlevde. Vilken dramatik!

Morgonen därpå, efter en natt då regnet inte velat avta, hade vattennivån stigit rejält. Brushanarnas spelplats låg nu under vatten, och av stenen där Fiskmåsen låg och ruvade syntes nu bara stentoppen. Ja, kära nån! Hur gick det för Fiskmåsen och ruvningen?

Vi skulle nu lämna Stekenjokk för den här gången, men innan vi åkte valde Fiskmåsen att visa oss sina två gulliga dunungar som den värmde under sina vingar. Förmodligen hade den ett ägg kvar innan hela ruvningen var över. Hur det gått för Sjöorren och Alfåglarna, huruvida dom börjat häckningen vet vi inte.

Avslutningsvis några tankar kring vindkraft i Stekenjokk. I detta så rika fågelområde ville ett norskt vindkraftsbolag exploatera området med att sätta upp vindsnurror. Vi är helt överens om att vinden är en miljövänlig kraft och Stekenjokk är ett blåshål. Men vad de som utger sig för att vara miljövänner inte har förstått är att vindkraftverken är långt ifrån miljövänliga. Dom är en dödsfälla för fåglar. När fåglar flyger in i dem skär dom halsen av sig och faller död till marken. Vilken hemsk död! Dessutom för vindsnurrorna ett mycket ljudligt och bullrande oväsen, som är störande för både människor och djur som söker naturens tystnad och ro. Att dessutom ha en massa vindsnurror i blickfånget, där man förväntar sig finna en plats utan människans ständiga industriella skapelser är inte roligt. Skilj alltså på vindkraften och vindkraftverken. Så länge inte utvecklingen gått så långt att man lyckats framta ett miljövänligt alternativ till vindkraftverk måste vi säga nej till vindkraften. Tack till Vilhelmina kommun som förstått detta, och sa NEJ till utbyggnad av vindkraft i Stekenjokk.

Följ oss på fortsatt resa. Närmast kommer vi till Nästansjö via Röberg och Malgomaj där vi rastar.