Vi följer vildmarkens vägar genom Norra Jämtlands vackra natur. Fotografering och naturupplevelser.

Det är den tjugonde Juni och sommarsemestern hade precis börjat. Färden går västerut, och vår första rast blir där Ammeråns rastplats är belägen, för att laga middag och koka årets första husvagnskaffe. Bofink och Koltrast bjöd på sina vackraste melodier i kvällningens mjuka ljus, och från bergstoppen kom korparnas ”koorrp” ”koorrp” koorrp”.

Där Indalsälven vidgar sig vid sjön Gesunden, fortsatte vi resan via Ammeråstigen. Och där campade vi första natten efter ån. På morgonen vaknade vi till en fågelsymfonikernas mäktigaste lov till Skaparens ära. Det var Enkelbeckasinernas brummande läte, avslutat med ”tick-a” ”tick-a” som skapade stämning på platsen. Från granarna på andra sidan ån kom Gransångarens klockspel, och en Bergfinks ljudliga bräkande i närheten. Drillsnäppeparet och Bofinkparet var båda upptagna av födosökande, och ute på ån låg Storskraken, som lät sitt kraftfulla skrockande ”tjackerak-ack-ack-ack” höras.

Vi fortsatte via den vackra Flåsjöbygden, och rastade vid en av de naturrastplatser som iordningställts för att vi turister skall trivas. Med glädje lämnade vi en frivillig gåva till de som gör dessa platser så välkomnande för oss turister, i den låda som fanns för ändamålet.

Ute på Flåsjön låg Storlommen, och hans vittljudande lockläte hördes långväga. Gransångarens klockspel och Bergfinkens ljudliga kväkande, var även här karaktäristiska ljud tillsammans med Rödvingetrastens melodiösa toner. Dessutom förbiflög en ryttlande Ormvråk.

Det var bara en nackdel. Den fina utsikten vid Alavattnet hade bytts ut mot elva vindkraftverk, som nu var blickfånget när man åkte denna vildmarksväg. Att vinden är miljövänlig är det ingen tvekan om, så är det. Men vindkraftssnurrorna är fula anskrämliga åbäken, som dels för ett förskräckligt oväsen när de snurrar, och dessutom skär de halsen av fåglar som flyger rakt på dem. Direkt miljövänlig kan man inte påstå att dom är. Men mer om detta vid ett senare tillfälle.

Nästa paus blev vid Blåsjön, där regnet var påtagligt med dimmoln över de högsta höjderna. När vi nådde Leipikälven blev det något ljusare. Vi var nu åter här, på ett av våra många smultronställen, där Gausteforsen med dånande kraft kastar sig ut i Leipikälven. Dånet är så mäktigt att är man ute efter tystnad får man söka sig andra ställen. Dock tycker jag att naturens ljud oavsett dån eller mjuk stilla fågelsång är lika skönt för öronen. Bullerljud skapad av människor är däremot inte skönt att lyssna till. En art vi inte trodde oss kunna finna här där gränsen för barrskogsbältet går, var den Mindre korsnäbben. Men tro det eller ej, precis intill vår husvagn i grantopparna satt paret Mindre korsnäbb och födosökte bland granfröna.

Naturligtvis ville vi testa fisket också, och besökte fiskekortsförsäljaren. När vi kom dit, satt Göken på en av gårdsstolparna. Vilken upplevelse! Att vi dessutom fick oss en öring gav oss verkligen valuta för de korta timmar vi stannade här.

Följ oss på fortsatt resa. Vi kommer härnäst till den blåsiga fjällplatån Stekenjokk.