Stor-skälsjön och Oxsjön i Medelpad med fågelliv en vacker vinterdag i februari. Bilder och naturupplevelser.

Det var en ljuvlig februarisöndag, med sol och bitande vinterkyla när vi tog en tur till Stor-Skälsjön i västra Medelpad. Sjön som tillhör Lögdö vildmark, är ett stort vildmarksområde som är beläget mellan orterna Sundsvall, Timrå, Härnösand, Kramfors och Sollefteå. Vi tog vägen via Ljustorp, där snökristallerna glittrade på de vidsträckta snötäckta jordbruksmarkerna, och där Ljustorps kyrka med anor från 1200-talet stoltserade i solskenet från byns högsta punkt. Även det lilla Betelkapellet längre upp i Edsta såg ut som ett vackert smycke där det stod. Det är Ljustorps Baptistförsamling som håller till i kapellet som är från 1899. Längre uppströms passerade vi en annan kyrka i Lagfors, en träkyrka målad i faluröd färg som ligger intill Lagforsdammen och som denna dag låg solbelyst i det vackra vädret. 

Vi tog av mot Plåtviken och Skälsjön, en riktig vinterväg med solupplysta snötyngda tallar och granar. Väl framme vid skälsjöändan lyssnade vi efter vilka ljud som förekom. Det var naturligtvis naturens egna ljud vi var ute efter, fåglar i första hand. Men plötsligt hördes ett onaturligt ljud. Det lät då inte som naturens eget, utan det vrålade förfärligt och ångorna av avgaser kom med vindarna emot oss där vi stod. Lukten fanns kvar i flera minuter efteråt. Det var tre skotrar som dök upp, och de som körde var då inte ute för att njuta av naturen precis, utan målet var enbart nöjesåkning.

Vi fortsatte uppströms och stannade först vid Kvarnbaljen, vilken räknas som en mindre sjö i den större Stora skälsjön. Det var inte många ljud som hördes förutom en korps djupt skorrande ”krooap- krooap- krooap” och ett 40-tal Gråsiskor som förbiflög oss. Nästa ställe var Näckån som rinner ut i Skälsjön. I-dag var bäcken frusen och snömängderna gjorde att spåren efter bäverfällningar var översnöade och bävrarna hade säkert det varmare inne i hyddan så här års än ute i kylan. Vid Plåtviken som är en vik i Stora skälsjön stannade vi för att få oss lite kaffe som smakade suveränt gott efter ett par timmar ute. Tre nötskrikor varnade högljutt och flög omkring när vi lockade på en annan kråkfågel, lavskrikan. Det var ju lavskrikan vi hade velat se, men det här var nötskrikornas revir och deras beteende visade att här var inga lavskrikor välkomna.

Vi gjorde även en paus vid Skälån, som är Stora skälsjöns utlopp och flyter mellan de båda sjöarna Stora skälsjön och Oxsjön. Skälån låg öppen, och den rödmålade skälsjökojan se bild ovan, utgjorde en vacker brytning mot de omkringliggande snötyngda tallarna skiftande i grönt.

Vid Skäldammet var vi tvungna att stanna. Det var så vackert här idag, vindstilla och med öppet vatten som de solbelysta stugorna på höjden speglade sig i. Två honor av gräsand höll till i vattnet som nu efter denna kalla vinter måste vara isande kallt. Annars var här tyst förutom en och annan talgoxes rytmiska ”ti-ty ti-ty ti-ty” som hördes från buskarna. Här vid Skäldammet har vi sett sångsvanar rasta tidigare år, men med den vinter vi fått i år, är det nog länge ännu innan dom kommer hit.

Strax innan vi skymtade Oxsjön hittade vi en liten parkeringsficka där vi kunde stå en stund. Några sommarstugor fanns i närheten och fågellivet var rikligt i jämförelse med tidigare platser vi stannat vid. Det var som en liten symfoniorkester som mötte oss och framförde sina första vårspel inför skaparen. Det är med solens högre gång på himlen för var vecka som går, som ljudet av vårspelet stiger. Här vid Oxsjöns ände hördes domherrens lockläte, en ultramjuk, ängslig vissling ”pjuuh” som kom från den omkringliggande granskogen som omgav den lilla idylliska stugan intill. Blåmesen med sin mjuka melodiska drill ”tsi-tsi-tere”och talgoxarnas mer rytmiska takt ”ti-ty ti-ty ti-ty” fyllde luften med ljud. Emellanåt kom ett högt fint ”zi” och ett lågmält ”tjyyh”. Det var Svartmesen som ville stämma in i den övriga messången. Några mer högröstade var de båda talltitorna med sitt nasala läte och nötskrikornas skräniga ”kräh”. Korpen fanns här också. Och precis som vid Kvarnbaljen gav den upp ett djupt skorrande ”krooap krooap krooap”.

Via Oxsjön kom vi slutligen ut på väg 86 ovanför Liden, där vi följde Indalsleden österut. Solen sjönk allt mer bakom bergsryggen och skuggorna tog över det tidigare så vackra landskapet som nu blev grått och trist. Precis rätt tid att återvända hemåt igen.

Läs gärna artikeln VÅR VID STORA SKÄLSJÖN från April 2009.