Det var en gråmulen dag, denna den 17 januari när vi gästade den lilla byn Ytterskog igen, belägen i de Ångermanländska skogarna. Vi var där dels för att gratulera svägerskan, men även för att uppleva naturen och kolla fågellivet.

Hela landskapet var målat i grått och vitt, endast byns röda stugor utgjorde färgklicken i det annars så färglösa landskapet. På lägdorna låg meterdjup snö och den lilla tjärnen med sina omkringliggande sumpmarker som om somrarna hyser både storskrake och smålom, hade ett bastant istäcke över sig. För ett otränat öra var tystnaden påtaglig, men lyssnade man noga kunde man ändå uppfatta svaga ljud i det annars så livlösa landskapet. Det var locktonerna från byns 30-tal Domherrar som bröt tystnaden. Det gråtrista vädret gjorde också att ljuset för fotografering inte var det bästa.

Från det lilla torpets köksfönster kunde vi se hur Gråspetten först dök upp vid fågelmatbordet. Det var en hona som med god aptit käkade av fläsksvålen. Tre nötskrikor kom också fram för att ta för sig. Under tiden höll sig småfåglarna på avstånd i väntan på sin tur. Jag smög ut på bron, tog ett stadigt tag om broräcket för att få stöd för kameran. Från trädet intill kunde jag se både Gråspetten och Nötskrikorna sitta och iaktta mig och mina förehavanden. Men med mig där på bron ville dom inte komma fram.

Småfåglarna var mindre skygga. Talgoxe och Blåmes var nästan oberörd av min närvaro, Talltita och Svartmes var mycket försiktiga, tog ett frö och försvann lika fort. Det gällde att vara snabb på avtryckaren för att fånga deras sekundsnabba besök.

Från skogarna som omger byn Ytterskog hördes plötsligt ett annat läte. Det var Spillkråkans klyi-klyi-klyi………. som genljöd över den annars så sterila och färglösa naturen. Den brukade vanligtvis födosöka vid fågelmatbordet, men idag visade den sig inte. Från de rödbröstade Domherrarna som med sina fruar, något mer difusa i sin fjäderdräkt, hördes först ett trumpetliknande lockläte där dom satt i en av gårdsbjörkarna innan dom dök ner på fågelfröna.

Under tiden som allt detta skedde kom ytterligare en art till fågelbordet. Det var Nötväckan. Jag hann bara få en bild av den, lättskrämd som den var för minsta ljud eller rörelse från kameran. Det räckte med ett svagt pip från någon av fåglarna försvann den fort som ögat.

Det var en rogivande stund att bara få sitta här på bron, lyssna till naturen så snötäckt, frostig och färglös. Ändå vet man att därunder snötäcket skall det en dag spira av nytt liv när solen med vårvärmen kommer.

Besök gärna Medelpads ornitologiska förenings hemsida