Gettlinge gravfält, 140 Tranor rastande i Klinta, Ölandsbron, Stavsjö, Tönnebrosjön och Njurunda kyrka.

Det har blivit dags att starta hemfärden mot Norrland igen. Utanför vandrarhemmet i Ås, här på södra Öland, hördes de nio pilfinkarnas småpratande ”tsovitt, tsovitt” medan vi höll på att packa bilen. Vi körde den öländska västkusten norröver via Degerhamn och Vickleby. Vid Grönhögen passerade en sparvhök framför bilen, en art som vi sett en del utav på ön.

I närheten av byn Klinta, norr om Degerhamn låg Gettlinge gravfält, Ölands största gravfält med 315 synliga gravar, skeppssättning, flisor, och ett par domarringar av runda stenblock, vilade på tre mindre stenar, som på Öland är en karaktäristisk fornlämningstyp. Fynd i form av sporrar spjutspets och en sköldbuckla som påträffats vid undersökningar på gravfältet, har daterats till romersk järnålder. Gravformerna visar att huvuddelen av gravfältet troligtvis tillhör yngre järnåldern.  Från gravfältet i Gettlige var det en ståtlig utsikt över Kalmarsund, där även en av de många väderkvarnar som vi sett under våran Ölandsresa fanns placerad. Vindmöllan var av trä från 1800-talet, och tillhörde den mölletyp som var vanlig på Öland vid den tiden, och som bidrog till att framhäva platsens långa historia. Vi stannande en stund för att fotografera vid gravfältet, som sedan år 2000 ingår i världsarvet Södra Ölands odlingslandskap. När man ser dessa vackra öländska väderkvarnar, som är en skönhet i landskapet och som idag är ett kulturminne att vårda, är det svårt att förstå varför dagens vindsnurror måste vara så ensidiga och fula.

Strax norr om byn Klinta var vi plötsligt tvungna att stanna igen. På ett fält alldeles intill vägen rastade 140 tranor. Dom förde ett högljutt liv medan de födosökte inför den långa resan mot Spanien. Men det var en underbar upplevelse att få skåda och lyssna till dem så länge det varade. Jag videofilmade så mycket jag hann, innan en bil kom och vi var tvungna att ge oss av för att inte hindra trafiken. Tyvärr hann jag därför inte med att fota dem också, därför är det tranorna i Ås som vi tog vid ett tidigare tillfälle som syns på bilden.

Vi passerade Ölandsbron mot fastlandet igen och rastade vid Emån mellan Mönsterås och Påskallavik. Första etappen på vår hemresa slutade i Totebo på den Småländska östkusten, där vi hälsade på barn och barnbarn precis som på nerresan. Dagen efter körde vi hela vägen ända upp till Medelpad, men rastade på några ställen. Ett sådant var söder om Nyköping vid sjön Stavsjö. När vi närmade oss Stockholm såg man tydligt att hösten var längre gången här än söderöver. Några rovfåglar seglade på uppvindarna över det Uppländska slätterna, då vädret var soligare och varmare längre norrut. Bilden visar Ölandsbron.

Så här såg det ut vid Tönnebrosjön i Gävleborgs län, när vi kommit innanför Norrlandsgränsen. Tönnebro är en annan rastplats där vi stannade för att äta. Vanligtvis brukar här ligga ett flertal Kanadagäss, men idag hade dom flyttat på sig och befann sig vid Ljusnan och Ålsjöns naturreservat norr om sjön i stället. Här i Norrland, som börjar vid Gävle var det 21 grader varmt och Harmångersån som vi passerade låg alldeles spegelblank. Klockan var kring 17 när vi började skymta den rosa kyrkan i Njurunda, byggd 1856-62 i nyklassisk stil. Njurunda är Medelpads sydligaste kustsocken, belägen kring Ljungans mynning i Svartviksfjärden, som är en fjärd i Sundsvallsbukten i Bottenhavet. Vi var nu snart hemma, trötta efter en lång resa då vi sammanlagt kört 229 mil.

Tillbaka till föregående artikel om Ölands södra udde.

Gettlinge gravfält     Ölänningen om Gettlinge   NE om Gettlinge