Fågelliv och natur kring Ottenby fågelstation och fyren Långe Jan, Restaurang Fågel Blå, Ottenby naturreservat med Ottenbylund och Schäferiängarna. Karl X:s mur, Sankt Johannes kyrkoplats m fl

Några kilometer från vandrarhemmet i Ås låg Ölands södra udde. Ett fågelparadis med 384 arter rapporterade på Svalan (fram till september 2009). Längst ut vid udden stod Sveriges största fyr, Långe Jan med sina 42 meter, och stoltserade med en lysvidd upp till 26 sjömil för Östersjöns sjöfarare. Fyren som byggdes 1785 blev elektrifierad först 1948, och den är idag helt automatiserad. Det blåste styv kuling, så promenaden upp till toppen med sina 197 trappsteg i spiraltrappa blev aldrig av för oss. Annars är utsikten från fyrens topp en upplevelse i sig att få se vidderna över det öländska landskapet med havet så långt ögat når.

Efter vägen ut mot södra udden bredde de öländska slätterna ut sig, där mängder av fåglar samlades. Bland annat Ölands karaktärsfågel Tofsvipan, som är en vadare med en vacker dräkt med grön och lila metallglans på den mörka ovansidan, och dessutom med en lång och tunn böjlig tofs. Ett klagande, gällt och skrovligt läte ”tjää-ech” och ”weeh-ah” hördes från de församlade tofsviporna.

En annan art var sånglärkan. Vi såg den flyga upp som en katapult för att sedan retirera ett stycke rätt lågt över marken med fladdrande vingar och halvt utbredd sänkt stjärt. Ibland sågs den med fladdrande vingar klättra allt högre för att på 50-100 meter stå stilla innan den åter sänkte sig mot marken igen. Drog man ner bilrutan kunde man även höra sången den framförde under sin flykt.

I den hårda vinden satt kolonin av mellanskarvar väl hoptryckta ute på västrevet utanför udden. Det var omöjligt att få någon uppfattning i hur många dom var. Men att det var mellanskarv fick vi veta när vi besökte Ottenby naturum som låg i närheten. På naturum kunde man även studera Ölands kulturhistoria och dess betydelse för fågellivet på ön.

Uddens egen restaurang hette ”Fågel blå” och kan varmt rekommenderas. Där hade man fantastiskt god mat. Vi hann med att prova på både dovhjort, strömming och lufsa under de dagar vi var här, och allt var suveränt gott. Restaurangens tider var dock något dåligt tilltagna. Man måste vara där och äta före klockan 14.30 annars var det stängt när man kom. Man kunde därför inte vara ute allt för länge på tur, utan måste tillbaka om man tänkt sig äta på restaurangen.

Ölands södra udde bestod av ett flertal naturreservat. Ett av dem var Ottenby lund som är södra Ölands största sammanhängande lövskogsområde, och ett av Sveriges mest värdefulla skogsbestånd. Vi promenerade igenom lunden, som 1569 tillsammans med hela Öland förklarades som kunglig jaktmark av Johan III. Då införde man även dovhjortar i lunden. För att stänga ute betande kreatur lät Karl XI på 1690-talet bygga en mur runt lunden. När vi kom till Ottenby hade man precis dagen före haft jakt i området. Jag hade sån tur att jag fick fota en dovhjort på nära håll. Det var en rejäl bamse med en väldig krona (Se bilden).

Ottenby lund är förutom dovhjortinslaget en blandlövskog av ek och björk. De äldsta ekarna är 450 år gamla, och har med åren fått vid krona och en grov stam. Men flertalet planterades in efter att Karl XI hade låtit bygga muren. Där det var fuktigare trivdes rönnar, hagtorn, apel och avenbok. Av dessa var det många som också bar sin ålder med värdighet. Träden i lunden har kulturhistoriskt värde, då de är viktiga för många arter. Lavfloran är unik, och trädens livsmiljö hyser en rad ovanligare skalbaggar. Att fåglarna trivdes i denna miljö var inte svårt att förstå. Ett 40-tal häckar i området, och av de mer ovanligare arterna hör mindre flugsnappare och halsbandsflugsnappare. Sommargyllingens kraftiga vissling tillhör de ljud som fyller lunden i vårens tid.

Där lunden slutade tog Schäferiängarna vid. På de variationsrika betesängarna gick betande nötkreatur. Två utav kossorna var mycket tillgivna, och ställde sig villigt framför kameran för att bli fotograferade. Växter som stagg, borsttåg, ljung och rotfibbla växte på ängen. På det område där slåtter förekom växte arter som ängsskallra och slåtterblomma liksom späd ögontröst.

På de breda havsstrandängarna fanns ett av södra Sveriges absolut största och artrikaste bestånd av häckande vadare. Att det fanns stora förekomster av kärrsnäppa kunde vi också notera, för där var det inte tal om antal utan om oräkneliga massor av kärrsnäppor. För första gången fick vi också se den svartvita skärfläckan, vilket var en fantastisk upplevelse. Se bild. Strandskatan fanns där också liksom tofsvipor och större strandpipare.

Under våra dagar på södra Öland gjorde vi ett antal besök vid kulturplatserna. Bland annat vid ”Capella Beati Johannis in Kyrkiohaffn, eller S:t Johannes kapell vid kyrkhamn på udden uppfört vid 1200-talets mitt eller andra hälft. Idag finns inte kapellet kvar, utan det blev inmurat i fyren då man tog stenen från kapellet som behövdes till fyrbygget. Därför kallar ortsbefolkningen fyren för Långe Jan. Platsen där kapellet stod markeras idag av en stor kulle och ett stenkors.

Hertig Karl X Gustafs mur som han lät bygga 1653 gjorde vi ett besök vid. Muren som är två meter hög och 4 611 meter lång sträcker sig över hela ön från kust till kust. Uppförandet gick ut på att skilja Ottenby kungsgård från resten av Öland, som då hade blivit kunglig jaktmark. Om målet var att stänga inne hjortarna i Ottenby lund eller stänga ute böndernas kor om detta tvista de lärde. Det är lätt att blanda ihop denna mur med den som Karl XI på 1690-talet senare byggde runt Ottenby lund, och som hade en liknande uppgift.

Ett annat intressant kulturarv var kungsgården och kungsstenarna vid gravfältet i Ottenby. Vi stannade till för att fotografera Kungsstenarna som sägs markera en gravgömma där den dödes brända ben lades i en keramikurna. Det fanns många gravfält på Öland som man inte ser på andra platser i Sverige.

Vi skall nu lämna Öland och dra oss norrut igen. Följ oss på fortsatt resa.

Tillbaka till föregående sida om Möckelmossen, Stora Alvaret, vandrarhemmet i Ås och Ås kyrka