Bäskselet, Grönfjäll, Gielas och Fättjarns fågelliv. Sågselet och sagostigen, Dikafallet, Övre Vojmådalens hembygdsgård. Dikasjön och Malgomajsjön.

Från Grönfjäll gjorde vi dagsturer längs Vojmåns dalgång. En av dagarna begav vi oss till Gielas, vid sjön Fättjarns västra ände där Vojmån kommer västerifrån och rinner in i sjön. Från Kittelfjäll följde vi vägen som klassats som kulturväg upp till sjön Fättjarn, en sträcka av 2,4 mil. Det var en typisk skogväg med en karaktär av ödebygd. Vägen som byggdes under 1920-talet hade då en bredd av 2,5 meter. I-dag är vägbredden 4,9-6,5 meter, med nylagd asfalt. Vägen följde fjällets sydsida och passerade Borkasjön där vi kunde njuta av Borkafjället med sina uppbrutna toppkammar och höga branter, cirka 800 meter höga.

Vi kom så fram till Gielas, en av de platser som SMHI brukar rapportera temperaturen ifrån. Just den här dagen rapporterades den högsta temperaturen för dagen därifrån. De flesta har nog hört Gielas i södra Lappland nämnas på väderleksrapporten, men många har inte en aning om vart detta Gielas ligger. Beroende på om det är vinter eller sommar har den lägsta eller högsta temperaturen vissa dagar uppmätts där. Från Gielas strand hade man en vidunderlig utsikt över sjön Fättjarn och fjället Daunentjakkes topp på 1291 m ö h i fjärran. Medan vi befann oss här, höll några fiskare på att testa fisket i sjön till trädgårdssångarens porlande stämma.

På tillbakavägen stannade vi vid Fättjarns badplats, där lövsångaren och drillsnäppan genast lät höra av sig. Jag skall prova att locka på rödstjärt sa Bruno. Tanken på att få se rödstjärt just här fanns inte, men mot all förmodan dök den upp, och satte sig rakt framför oss. Titta! säger jag och börjar videofilma i tanken på att den försvinner nog snart. Denna rödstjärt som vi jagat hela semestern, men inte lyckats få någon bild på, plötsligt satt den här och även Bruno fick sig några efterlängtade rödstjärtbilder som han eftersträvat, men missat flera gånger. Vem kunde tro att det var här, vid Fättjarns strand som fotona skulle få tas? De andra fågelarterna kom nästan i bakgrunden. Smålommen t e x fanns också i sjön. Vi såg fem stycken som födosökte.

Sågsele var en annan intressant plats som vi besökte. Den låg strax nerströms byn Kittelfjäll, och var vid det här laget en plats där fiskare samlades för att fiska efter ån. Tidigare hade här funnits en såg, och på informationsskyltar kunde man läsa om gångna tiders sågverk efter ån, hur nybyggarna sågade timmer till sina husbyggen och tillverkade spån till taken.

Från Sågselet utgick även sagostigen som följde Vojmån ända fram till byn Kittelfjäll. Vi gjorde en kortare tur efter stigen som troligtvis fått sitt namn av att Sagavägen mot Norge följer den övre Vojmådalens dalgång förbi just Kittelfjäll och dess grannbyar. Att vandra sagostigen är en upplevelse i sig, beroende på vad man var ute efter att få uppleva. Man kan dra upp en öring eller harr, skåda fågel, småkryp eller spindlar. För vår del var vi mest ute efter fåglar. Vi såg ett knippar med nio ungar som födosökte. Ljudet av drillsnäppornas lockläte hördes över hela ån, och så fanns strömstaren som trivs i Vojmåns strömmande forsar. I skogen som omgav ån hördes grönfinkens spel och sång.

På en annan promenad vi gjorde under våra dagar här i övre Vojmådalen, begav vi oss till Dikafallet, som är en del av Bergsjöån och utgör inloppet i Dikasjön. Dikasjön har förbindelse med Vojmån där de båda möts vid Dikasjöns utlopp, för att sedan nå Bjurviken i den långsmala Vojmsjön. Här vid Bergsjöån såg man bäverlandskapet, vilket tydde på att bäver fanns eller hade funnits i området. Vid själva fallet fanns rastbord för fikasugna vandrare. Det var inte lätt att få se fåglar i området när vi var där. Så här års när dom har ungar höll dom sig väl gömda, det var mest fågelungarna man såg och dom var inte lätta att artbestämma.

Vi besökte även Övre Vojmådalens hembygdsgård i Henriksfjäll, där Övre Vojmådalens hembygdsförening hade sommarcafé och sålde allt av bygdens hemarbeten och konstverk. Naturligtvis tog vi en kopp kaffe där också, och jag lockades att köpa deras lappkaka, som någon av byborna bakat till försäljning. Hembygdsgården i Henriksfjäll är verkligen värd ett besök när man har vägarna förbi.

Det har blivit dags att lämna den Övre Vojmådalen, och dra oss neröver igen. Vi rastade här vid Dikabron, som just den här dagen såg ut som ett konstverk omgiven av naturens grå och gröna nyanser. Dikasjöns forsande utlopp var det som skapade liv i konstverket. Naturligtvis måste jag fotografera av denna tavla, och resultatet ser ni här.

Den andra rasten tog vi vid Malgomajsjön, denna stora omsjungna sjö, som är en av Ångermanälvens vattenmagasin, men kan te sig mycket vacker vid rätt tid och tillfälle. Här fanns paret blåmes, talltitorna, björktrastarna och lövsångaren. Koltrastens sång och spel genljöd över den omkringliggande skogen.

Vi fortsätter nu till Nästansjö. Följ oss på fortsatt Norrlandsresa i nästa artikel.