Fjällvandring efter Tjulträskdalen, besök i Rödingvik och Geunja med sin natur och kulturhistoria. Småskraken och Gluttsnäppan i Tjulträsk. Fotografering och naturupplevelser.

Det var en ljum sommardag i juli, när vi beslöt oss för att ta apostlahästarna till hjälp och vandra den drygt 4,5 kilometerlånga leden till den lilla platsen Rödingvik efter Tjulträskdalen. Tjulträsket är två sjöar som består av Stor-Tjulträsket och Lill-Tjulträsket, vilka ingår i Vindelfjällens naturreservat och där fjället Stour-Ajgart stupar rakt ner i sjön. Högsta toppen ligger på 1101 m ö h. Bebyggelse från 1800-talets slut finns på ett flertal ställen efter dalen, bevarad i ursprungligt skick vilket gjort att delar av Tjulträsket har utsetts till kulturmiljö av riksintresse. Vid Lill-Tjulträskets västra ände möts de båda jokkarna Servvejuhkka och Salvijukke och bildar ett deltalandskap vid inloppet i sjön. En intressant plats ur natur och kulturhänseende, vilket lockade oss att besöka området.

Småskraken var en av arterna som trivdes i Stor-tjulträsket. Vi såg den kvällen innan vår fjällvandring efter Tjulträskdalen, vilket blev en upplevelse i sig. Småskraken simmade längs med strandkanten och svarade på vårat lockrop, samtidigt som den hela tiden gungade med huvudet. Vilken känsla det var att få kontakt på det viset med en småskrake, och vilken video jag fick! På en av myrarna i närheten av byn Tjulträsk, såg vi en annan art, Gluttsnäppan. Den hade satt sig på en smal stolpe efter vägen som den balanserade på med sina långa ben, samtidigt som den varnade ihärdigt. Jag förstår inte att den kunde sitta där utan att mista balansen. Vi provade att smyga oss på den genom att köra bilen närmare och närmare men rädd för oss? Nää. Jag kunde öppna bildörren och videofilma utan att den gav sig av. Kanske hade den ungar i närheten.

Vi packade så ryggsäcken med kaffe, myggmedel, karta och GPS och följde Tjulträskleden omgiven av krokig fjällbjörkskog där bergfink och lövsångare hördes överallt, och där mygg och knott sökte tillfälle att komma åt och bita oss hela tiden. Vi hade gått cirka en kilometer efter den spångade leden, då jag på ett halt ställe halkade och föll handlöst. Det gjorde förskräckligt ont, och jag fick sedan svårigheter med vissa rörelser i branta partier att ta mig uppför. Men målmedvetenheten att ta sig ända fram var stark, och detta fick inte hindra oss att nå vårat tilltänkta mål.

Målet som var lillstugan i Rödingvik, öster om Raurejukkes utlopp i Stor-Tjulträsket byggdes av Nils Sjulsson 1899 sedan han funnit tycke för Isak Månssons dotter Ulrika, vilket fick honom att slå sig ner i Tjulträskdalen. Han fick ta det material som naturen hade att erbjuda och timra stugan med material från fjällbjörkskogen. Taket kom att bli av torv, medan grund och skorsten blev av skiffer. På vägen hit stannade vi för att rasta på ett flertal ställen. En rast gjorde vi vid Stor-Tjulträskets strand, andra gånger satte vi oss intill stigen där trädgårdssångarens porlande stämma hördes, och där talgoxeparet och den svartvita flugsnapparen var de innevånare som uppehöll sig i den knotiga fjällbjörkskog som följde träskets ena sida.

Vi nådde slutligen Rödingbäcken och Rödingvik, en plats som var omgiven av slåtterängar vilka vittnade om hur livsvillkoren kunde te sig för 100 år sedan. Stugan stod öppen för rastande fjällvandrare, och är man intresserad av den historia som människorna vid 1800-talets slut och 1900-talets början skapade, fylldes man av en ahaupplevelse när man klev in genom dörren. Det är idag Länsstyrelsen som förvaltar denna lilla stuga, tapetserad med tidningar, och där man fick en förnimmelse av hur paret Sjulsson levde och verkade här i väglöst land. Paret Sjulsson försörjde sig på jordbruk och ängsmarken ner mot Tjulträsket gav hö åt gårdens djur. Ladugården fanns i backen ovanför gården. Av den smala väg som 1923 drogs fram till Rödingvik, är det bara en smal gångstig kvar som vi och många andra vandrar efter. Vi träffade en person som gått från Tärnasjön och var på väg till Ammarnäs, vilken prestation.

När vi nu var i Rödingvik, passade vi på att inta vårat medhavda kaffe där och kände att vi hade krafter kvar att ta oss till Geunja, den plats intill Lill-tjulträsket som jag fått i upplevelsepresent på min 50-årsdag av pappa och syskon. Jag var därför ivrig att ta mig dit, ytterligare 4 km att gå fågelvägen, men med alla kringelekrokar blev det en mil att gå enkel väg från bilparkeringen.

Även här mellan Rödingvik och Geunja var det bergfinken och lövsångaren som skapade ljuden i skogen. Vi gick även ner till den lilla tjärnen utan namn på kartan, men som vi valt att döpa till Geunjapussen, innan vi tog oss ner till Geunja samiska fjällgård, som låg vackert på en udde med ett flertal lador, stolpbodar och förrådshus och en torvkåta med grästak. Utsikten över Lill-tjulträsket var bedårande, och man förstod att människor slagit sig ner här och älskat en sådan plats. Hit brukar familjen och värdparet Mikael och Ann-Kristine Vinka genom Lapplandsafari AB bjuda in turister att få uppleva vildmarken med dess skönhet och tystnad. Dom berättar då om Tjulträskets historia av natur och kultur. Det finns fler ställen efter Tjulträsket, vi passerade även Nygård på vår vandring mot Geunja, och på andra sidan av sjön kunde vi skymta Dårraudden och Matsokudden. Men för dagen var vi helt ensamma här vid fjällgården i Geunja.

Däremot hade vi längs vägen mellan Rödingvik och Geunja fått en hel svärm av flugor och bromsar efter oss, som hela tiden förföljde oss. Att sätta sig och vila blev nästan odrägligt med en svärm av minst 1000 flugor som gick till en våldsam attack. Var kom alla dessa flugor ifrån? Nerbrutna och ont som jag hade efter fallet försökte vi springa ifrån dem, men snart var dom ifatt oss igen. Inte ens när vi tagit av stigen och gått ner till stranden där Geunja låg lämnade dom oss i fred. Vi var tvungna att röra på oss hela tiden. Efteråt undrar man om något dött djur funnits i närheten eller om någon fjällvandrare lämnat sitt exkrement i skogen. Vi kom tillbaka till bilen vid 21-tiden. Då hade vi varit ute hela dagen och kände oss mycket nöjda med vårat äventyr.

Följ oss på fortsatt tur i de norrländska ödemarkerna. Härefter besöker vi Vojmådalen 

Sidor att besöka: Naturens bästa om Geunja, Ammarnäs 2009,