Nationalpark med delvis förstörd natur. Ritsem, Satihaure och Vietas. Fågelskådning, fotografering och naturupplevelser.

Vi har än en gång kommit hit upp till Stora sjöfallets nationalpark. En park som före vattenkraftens dagar även omfattade området som idag täcks av Akkajauredammen. Akkajaure var då ett pärlband av c:a 150 små sjöar och tjärnar som mynnade ut i det berömda Stora sjöfallet, vilket på sin tid var Europas mäktigaste och bredaste vattenfall. I år när det var lågvatten i Stora Luleälv syntes det tydligt hur naturen skadats av exploateringen. Döda stränder utan liv med en älv som till stora delar såg ut som en stenöken.

Vad gjorde vi då häruppe i sex dagar kan man tycka. Ja, parken är trots det som ovan nämnts ett intressant område för både fågelskådare och fiskare. Man kan ta fjällflyg in i väglöst land eller fjällvandra till områden där man inte behöver ha Stora Luleälv i blickpunkten. Detta år fanns det verkligen inte många fågelarter i älvens omgivningar, utan det var mest arter som inte ingår i sjöfågelfaunan vi såg. En av dessa var blåhaken, Lapplands nationalfågel. Vi stötte på det första paret i Vakketovares omgivningar. Nyfikna kom dom fram för att se vilka vi var och lät sig villigt fotograferas. I Sitasjaure såg vi blåhake förra året, men i år hade vattenfall grindat vägen, troligen för all framtid, så det gick inte att ta sig till fjällplatån ovanför Ritsem om man inte tog apostlahästarna till hjälp. Även i Vietas omgivningar stötte vi på blåhake, men mest av dem fanns det detta år i Satihaure. Tre par hittade vi där. Vi gick till samma plats där vi sett dem 2007. Och tänka sig, i samma videbuske fanns dom i år också. Å, så vackra dom var när den lågt stående solen lyste upp deras färggranna dräkt och revir. I överlag fanns mycket av gråsiskor också. Flockar av gråsiskor noterade vi ett flertal gånger, som drog vida omkring.

Vi besökte Satihaure i samband med den fjällpromenad som vi gjorde på Barnetjåhkkås fjällängar, där ängspiplärkan var karaktärsfågel. Hennes typiska sångflykt när hon klättrade uppför med energiska vingslag, för att sedan dala med stela vingar, var något som skapade liv på fjällheden, liksom korpparet som seglade över Barnetjåhkkås topp. Den blå kärrhöken såg vi en gång, och jag lyckades få en videosnutt på den. Det var allt. Bergfink och lövsångare var två andra arter som man lade märke till överallt. Bergfinkens nasala läte och lövsångarens sång likt ett mjukt stilla höstlöv som sakta dalar till marken, var karaktärsljuden på fjällheden. Rödvingetrasten var en annan fågel, kanske med den allra ljuvligaste sången. För aldrig någon annanstans har vi hört rödvingetrasten sjunga med en sådan klockren ton som just i den norrbottniska fjällvärlden. När vi frågade på SOF (Sveriges ornitologiska förening), fick vi veta att rödvingetrasten har dialekter, och sjunger inte lika överallt. Här ses rödvingetrasten i Satihaure, där den även häckade.

Vi gjorde även besök i den gamla tallurskog som finns mellan Vietas och Satihaure. Bara att få se de gamla uttorkade tallågorna eller de förvridna tallstammar som utgjorde skogen var en upplevelse i sig. Naturligtvis fanns där även fåglar. Den grå flugsnapparens ungar höll på med flygövningar till lövsångarens och gråsiskans spel och sång. Bergfinken varnade ihärdigt för de två människovarelser som kommit in på hans revir, medan rödvingetrastens ljuvliga stämma hördes på håll.

I Viedasätno såg vi också en del fågel under våra dagar häruppe. Dock inte blåhaken som det 2007 fanns massor av just här. Men bergfink, lövsångare, sädesärla och drillsnäppa fanns i älven. Korpparets ”korrp korrp korrp” hördes från Juobmotjåhkkå. Rödstjärt och småskrake fanns här också, men mest intressant var nog kniphonan med sina fem dunungar.

Men den art som detta år såg ut att vara allra mest utav var rödstjärten. Överallt där vi for på olika platser i övre Norrland, såg vi denna vildmarkens fågel med sin roströda stjärt. Men att tänka sig få en bild eller video på den, nää då ville den inte vara med. När vi lockade på den kom den visserligen fram, kikade på oss någon sekund, väl skyddad bakom en gren med löv. Men sen försvann den innan vi ens hunnit få upp kameran, och brydde sig inte om oss något mera.

En gång trodde vi oss ha fångat rödstjärten på bild. Vi hade satt oss under en fjällbjörk i fjällbjörksskogen i Ritsem, där vi lockade på rödstjärt. Hanen kom först fram, precis som de förra gångerna och tjuvkikade på oss bakom en gren väl skymd av löv, men försvann när han insåg att ingen fara var å färde. Plötsligt får Bruno idén att titta bakåt och uppåt i den fjällbjörk som vi satt oss framför. Och vad fick han se, om inte en hona av någon art som suttit där hela tiden och hållit koll på oss. Vi var så inställda på rödstjärt, och jakten på en rödstjärtbild, så vi trodde att nu hade vi chansen. Och frågan vi ställde oss var: varför flög inte honan iväg? Bruno reste sig försiktigt, för att om möjligt få en bild, men fågeln försvann. Bruno gick då runt björken, kikade och kikade tills han fick syn på fågelögat i grenklykan. Honan låg väl dold i boet och ruvade, med ögat ovanför bokanten, varifrån hon tjuvkikade på Bruno som i det läget bad mig komma och titta. Ja, tänk vilken upplevelse! Här trodde vi oss ha fotat rödstjärthonan när hon ruvade sina ägg. Det var först efteråt när vi granskade bilderna som vi insåg att det var en fink som låg där. Jakten på en rödstjärtbild 2009 var alltså inte över.

När kvällen kom, började även regnandet. Detta hindrade dock inte Bruno att dra på sig långstövlarna och regnrocken för att testa fisket i älven. Jag var kvar i husvagnen, och fick se både hare och ekorre som gjorde entre på campingen den kvällen. Rödvingetrastens klockspel till sång, var det som trängde igenom alla andra ljud. Det är svårt att beskriva känslan att få uppleva naturen så nära, som man faktiskt gör när man bor i husvagn. Bruno kom senare tillbaka med fyra rödingar som vi rensade vid Viedasätnos strand. Arton fiskmåsar satt på behörigt avstånd i väntan på en munsbit, och deras skränande när dom lockade på fler måsar att komma till matbordet, hördes lång väg. Vi var först osäkra på huruvida vi skulle lämna fiskrenset åt måsarna eller inte, men beslöt oss för att ge dem en chans. Blev det något kvar skulle vi ta reda på det efteråt. Vi ställde oss på behörigt avstånd, i väntan på att få se hur fiskmåsarna skulle bete sig. I ett nafs kom dom, stod still i luften och flaxade över fiskrenset, dök ner och tog varsin bit och försvann. Högst en minut tog det, och vi sade till varandra: ”Det måste finnas mycket kvar, dom stod ju bara och flaxade över maten.” När jag hade videofilmat hela sekvensen, gick vi för att titta hur det såg ut vid stranden. Och tänka sig, inte en enda bit av fiskrenset fanns kvar. Helt rent var det. Vi kunde bara stå där och förundra oss över att all mat tillvaratogs av fiskmåsarna. Tyvärr har jag bara video på detta förlopp, därför får ni se mig i stället, när jag håller på att steka fisken.

Följ oss på fortsatt resa i de norrländska ödemarkerna.

Internetsidor om fåglar och natur som är värda ett besök:

Sveriges ornitologiska förening SOF                                                  Medelpads ornitologiska förening MOF                                                     Stora sjöfallets nationalpark     

Stora sjöfallet

Tillbaka till föregående artikel