Det blev ett fågelrikt besök, när vi under semesterns första dagar besökte fjällplatån Stekenjokk. Vi träffade på ett flertal fågelskådare som var där i samma ärende som oss, men inte bara det. Tjugosex fågelarter hann vi notera under våra fyra dagar häruppe. Vi gjorde ett antal fjällpromenader och utflykter, och varje dag blev det något speciellt som dök upp i det kalasväder som rådde.

Redan första kvällen när vi var ute för att rekognoscera, fick vi se både alfågel, stenskvätta och ett flertal vadare. Bl.a den lilla mosnäppan, när den med sin ryttlande, svirrande och ringande flyktsång, uppvaktade honan.

Ett annat ljud som hördes var man än befann sig var rödbenornas ljudliga och klangfulla läten. Åtta stycken var dom till antalet. Den större strandpiparen sprang sekundsnabbt från ett ställe till ett annat. Det var knappt jag hann med att få den på bild, samtidigt som den lät sitt enstaviga varningsläte ”thip” ”thip” höras. Även Drillsnäppans ”hiiip hiiip hiiip” var ett av karaktärsljuden. Fiskmåsar fanns det inte så många utav, men tillräckligt för att deras ”k eke ke kliiih-a” skulle höras långt.

De sex brushanarna var en annan art av vadare som uppehöll sig på kalfjället. Några av dem bar parningsdräkt med uppresbar tofs och krage. Den sjätte vadaren ljungpiparen var det få utav. Vi fick leta rejält innan vi upptäckte paret ute på fjällheden. Annars brukar ljungpiparens sång, ett klagande rytmiskt ”py-pii-u py-pii-u” vara det mest karaktäristiska vadarlätet på Stekenjokk.

När man stod på gränsen mellan kalfjället och där lövskogen tog sin början, gjorde vi en oförglömlig upplevelse. Förutom lövsångarens spel och sång och korpens ”korrp korrp korrp” hördes göken i närheten. Vi satt gömda under några slybuskar och försökte oss på att härma gökens lockläte. Efter ett tag kom göken flygande i en sådan fart att det var närapå att han flugit rakt på oss, när han knappt nuddade våra huvuden.

En av våra dagsturer gick till höjderna på Uttje Tjukkele, inte långt från Saxåns upprinningsområde, sjön Duoranjaureh. Där uppe mötte vi en hel renhjord med ett flertal renkalvar. Deras närvaro skapade en viss sällskapskänsla. Bland arterna vi såg fanns kärrsnäppan, som med ett ständigt förflyttande på sig med korta pausar av uppstannande, försökte lura oss från boet. Vad inte kärrsnäppan förstod, var att vi inte var något hot, vi ville bara fotografera den. Ängspiplärkorna, lappsparven och stenskvättan var mer villig att låta sig exponeras. Dalripan lät sig bara höras. När vi skulle gå tillbaka hördes ett oroligt bräkande. Det var en av renkalvarna som tappat bort sin mamma. Kalven följde efter oss, och vi gjorde allt för att visa den att ”titta däruppe där ser du din mamma”. Efter ett tag gav den sig iväg upp mot renhjorden igen.

En annan dagstur gick till småtjärnarna sydväst om Tjukkelejaure. I småtjärnarna höll paret vigg och smålom till. Smålommens kacklande kände vi igen. Björktrasten var karaktärstrasten i området, och på de trädlösa hedängarna dansade ängspiplärkorna med energiska vingslag upp i luften, för att sedan dala med stela vingar mot marken igen. Storlomparet var en annan art som höll till i de större vattnen. Mest höll de på att födosöka, och den karaktäristiska sången, som tillhör ett av ödemarkens vackraste läten uteblev denna gång.  När vi passerade silvertärnornas revir, anföll dom oss nästan. Dom var tio till antalet. Men vi var främst ute för att leta blåhake, och blev då inte besvikna. Vi hittade paret blåhake i en av videbuskarna på fjällheden, som nyfiket kom fram för att se vilka vi var. Men dom var också det enda par blåhake vi såg på hela fjällheden. Det andra paret blåhake höll till där fjällheden möttes av fjällbjörkskogen på lägre höjder.

Två turer vi gjorde var billedes, för att eventuellt få se fler arter. Vid en av turerna hade stenfalken satt sig mitt på vägen. Det var bara att öppna bildörren försiktigt och sätta upp kameran. I en av tjärnarna simmade paret bergand och den smalnäbbade simsnäppan. Vilken höjdare att få se henne här på Stekenjokk. Ständigt såg den ut för att vara i rörelse och snurra runt för att fånga insekter och små djur. Turen avslutades med fjällabben som seglade över oss på hemvägen.

En kväll åkte vi något längre ner mot Leipikvattnet för att kolla fåglar i Gavostjukkes djupa raviner. Det var då vi såg älgen som stod alldeles vid vägkanten och tittade på oss. När den kände sig trygg traskade den rakt framför bilen över på andra sidan vägen och försvann. Jag fick en fantastisk videosnutt av händelsen. Hur det gick med fågelskådningen. Ja den blev minimal denna gång.

Följ oss på fortsatt resa i den norrländska ödemarken i nästa artikel.