Vårdag på Stornäset med Tornfalk, Nötväckans bobygge och Mindre hackspett. Järnsparv vid fågelmatningen, där vildkatten styker omkring. Foton och naturupplevelser.

Det blev en kall och blåsig vårdag, denna den 18 April. Det soliga vädret gjorde dock att dragningen ut blev allldeles för stor. Målet var Stornäsets naturreservat, men vi hade inte hunnit längre än till Ås ängar, när den ryttlande tornfalken dök upp mitt framför bilen. Vi fick i all hast stanna för att få en bild av den. Några andra fågelskådare var mer uppmärksam på Jordugglan som gömde sig längre in på ängen, och spanade koncentrerat med sina långa tubkikare efter den. En tofsvipa hann vi också notera på ängen, innan vi nådde Stornäset.

Vi hade inte gått särskilt långt när vi upptäckte nötväckan i sin holk. Det var samma holk som hon hade i fjol, och som hon nu höll på att inreda inför äggläggningen.

Vi fortsatte genom Alkärret ut mot gömslet. Rödhakarna fanns både här och där, men gömde sig effektivt under spången när man kom för nära. Bofinkens, Blåmesens och koltrastens sång fyllde luften, och då och då hördes ringduvornas hoande inifrån kärret. Från en av alarna hördes ett svagt knackande. Det var den mindre hackspetten som sökte mat, helt oberörd av vår närvaro. Med snabba huvudrörelser, och med hjälp av sin korta spetsiga näbb, gick den åt innehållet av ytligt levande vedinsekter som den fann innanför barken. Efteråt förstod vi att denna observation varit mycket intressant, då ett flertal fågelskådare efteråt sökt sig till alkärret för att få syn på den mindre spetten.

Det var skönt att vara här vid alkärret. Här fick vi vara ensamna med naturen. Då var det svårare att få stillhet längre ut på näset. Där fanns ett flertal hundar vars skällande störde den i övrigt så rogivande stämningen. Isen låg kvar längs med stränderna, men längre ut var det öppet vatten där både Knölsvan och änder låg. Storskarvarna flög kors och tvärs i jakt på fisk, och på betesängarna spatserade både tofsvipa och storspov i jakt på sin föda.

Naturligtvis tog vi en tur till fågelmatningen också. Bruno  hade tidigare i veckan sett Järnsparven där, och jag var ivrig att få se den också. Så sedan vi fyllt på fröbehoven, satt vi en stund och inväntade resultatet. Och mycket riktigt dök den lilla Järnsparven upp. Men inte bara en utan tre stycken. Det var första gången jag lade märke till denna lilla art, därför blev det en speciell upplevelse. Rödhaken fanns där också. Den gömde sig tryggt under det låga granriset. Plötsligt fick vi höra koltrasthanen ge upp sitt fränaste varningsläte. Det var en av områdets vildkatter som strök omkring vid fågelmatbordet. Att katten var ute efter fågelmat förstod både vi och fåglarna, och som på ett kommando försvann hela fågelflocken och katten stod där ensam kvar. Man blir verkligen ledsen över hur människor släpper ut sina husdjur vind för våg, kanske t o m lämnar dem åt sitt öde. Det är inga djurvänner som gör så. Till dags dato har vi haft inte mindre än 21 arter av fåglar vid fågelmatningen, sedan vi började med den i höstas.