Det var en klar och kall höstmorgon, denna den 18 oktober. Vid Indalsälvens delta dansade ännu morgondimmorna över vattenytan, som vackert lystes upp av den lågt stående solen, när vi passerade Deltabron på väg mot Härnösand.

Väl framme i Ytterskog, där nattfrosten ännu låg kvar i gräset, fick vi syn på den ensamma Kanadagåsen som höll till på en av tjärnens bryggor. Snabbt upp med kameran fick jag en bild av den. Det var två par av Kanadagås som hade häckat i Ytterskog denna sommar, och fått tio ungar. Så sammanlagt var det fjorton gäss som hållit till på lägdorna runt tjärnen. Den ensamma gåsen hade en skadad vinge, och hade aldrig kunnat lära sig flyga. Men instinkten att födosöka var det inget fel på. Bryggan användes som toalett, och exkrementet samlades in för att senare användas till gödsel av byborna. Hur den ensamma gåsen kommer att klara vintern var en öppen fråga.

Inne i Ytterskogen var det ganska tyst och öde. Några Talgoxar var allt som syntes till, och en Skata som förbiflög. Det hesa ”tsche-tsche-tsche-tsche-tsche” lätet hördes lång väg när den slog sig ner i en av de höga granarna. Då var det desto mera liv vid byatjärnen. Ett 20-tal Talgoxar och fyra Talltitor mumsade tacksamt på några av fågelfröna som lagts ut åt dem. Plötsligt dök Nötskrikan upp, och snabbt försvann alla småfåglar in i buskarna i respekt för den större kråkfågeln. Vi hade tidigare hört det hesa skränet ”krschääh”, och visste att Nötskrikan var i närheten. Det var bara tur att den kom och satte sig rakt framför oss, så vi fick chansen att fota och videofilma den. Nötskrikan tittade nyfiket på oss en kort stund, med sitt stora svarta öga med blå ögonbotten, innan den åter tog till flykten.

Ett välkänt pickande läte, hördes från en av trädstammarna. Det var den Större hackspetten som födosökte i närheten. Vi stod blickstilla för att se om den skulle komma närmre, vilket den gjorde. Den tog sedan sin tillflykt till den gamla telefonstolpen, där den kilade in sin vinterföda av kottar, i de springor den tidigare hackat upp i toppen av stolpen.

Samtidigt, från gren till gren hoppade två Ekorrar. Dom hade inte lagt märke till våran närvaro. Det blev därför en nervös upplevelse för en av dem, som råkade komma så nära att den fick syn på oss. Å, så rädd den blev. Öronen stod rakt upp som två strutar, framtassarna slogs ihop ett antal gånger, precis som om den applåderade, och den yviga svansen gick oroligt fram och tillbaka. Jag lyckades fånga hela scenariot på video, medan Bruno min trogne vän och följeslagare på alla turer fotograferade.

Efter att ha fått oss lite kaffe, tog vi en promenad ner till Oringetjärnen. Även här fanns Talltitor och Talgoxar. I fjärran hördes Korpens ”korrp, korrp, korrp”, och i skogen som omgav stigen ner mot tjärnen, visade sig de vackra rödbröstade Domherrarna för oss. Det var både hanar och honor i flocken.

Rudtjärnen låg alldeles spegelblank i aftonsolen. I övrigt var där alldeles dött. Tjärnens häckande Lommar, Tranor och Gäss hade redan flyttat. Det var en känsla av vemod som infann sig. När vi sedan gjorde en tur till Möckelsjön, blev vi varse en annan sorglig historia. Där höll Vägverket Produktion på med att bryta ny väg till vindkraftverken, som är tänkta att placeras på Möckelsjöberget. Stor förödelse hade skapats, där man sprängt för att bryta vägen, och det tidigare så talrika fågellivet var nu borta. Från berget hade man god utsikt över både Högakustenbron och Ångermanälven, men från andra hållet, hur kommer det att se ut därifrån estetiskt? När man beaktar detta och ser vilken förödelse som följer i vindkraftens spår, så undrar man hur dessa som kallar sig miljövänner tänker. Är inte djur, fågelliv och landskapsutseende också miljö som borde iakttas, när man talar om miljö? Med den frågan hängande i luften, var det så dags att återvända hem igen. En vacker solnedgång i fjärran följde oss på hemfärden.