Naturreservatet Stornäset, Alnö med betesdjur och natur. Vadare, Kanadagäss, Gråhäger och Pilgrimsfalk. Månförmörkelsen i augusti.   

Vi är inne i sensommartiden, när naturen börjar sitt byte av gestalt. Försommarens fräschhet är förbi sedan länge, och en känsla av vemod tar tag i oss nordbor när vi ser höstfärgerna som redan börjat dyka upp. Ute på Stornäsets strandängar på Alnö, samlas vadarna för att rasta inför höstflytten, tillsammans med mängder av Kanadagäss och övriga flyttfåglar.

Naturreservatet Stornäset på Alnö som bildades 1968, har till syfte att bevara en värdefull rast och häckningsplats för fågellivet. På strandängarna, som räknas som ett av Västernorrlands mest värdefulla, rastar änder och vadare höst och vår. Strandängarna hålls öppna av Stornäsets betesdjur, och röjs varje år för att bibehålla värdet som rastlokal för fåglarna.

För oss, blev det ett antal turer under sensommaren, ut mot strandängarna och gömslet, varifrån vi på nära håll kunde studera och fotografera de olika arter i familjen vadare som uppehöll sig där. Stornäsets bölande betesdjur och Kanadagässens kacklande, hördes på håll när vi promenerade från bilen ut mot strandängarna, och i dikesrenen höll vårtbitarna sin sensommarsymfoni. Efter promenadstigen stod hallonen mogna, och det var frestande att smaka. Det doftade sensommarblomster och brännässlor, och nässelfjärilen som just har Brännässla som värdväxt, kom fram och poserade precis som om den ville bli fotograferad. Rödhakens ungar, som just blivit flygfärdiga, var inte heller det minsta rädd, utan visade sig oblygt för oss på vägen ut.

Längst ute vid havsbandet låg ett 80-tal Storskarvar och 70-talet Kanadagäss. Vid stranden hade Sädesärlans ungar dansuppvisning, och Lövsångarens välkända "huitt" hördes inifrån buskaget. Nära gömslet hade vadarna samlats. Det var Större strandpipare, Brushane, Svartsnäppa, Gluttsnäppa, Kärrsnäppa, Grönbena, Tofsvipa och den vackert tecknade Kustpiparen som gick efter vattenlinjen och födosökte. Mitt bland alla vadarfåglar hade Stornäsets betesdjur samlats för att vila och idissla. Innan dom tog sin vilopaus, gav dom upp ett högjutt bölande som hördes över hela Stornäset. Fåglarna som var helt oberörd av deras närvaro, promenerade glatt mellan kossorna.

Gråhägrarna gjorde sina överflygningar, och en kväll när vi var vid gömslet kom dom inflygande och landade precis framför oss. Dom såg rätt kul ut, där dom gick efter vattenlinjen och födosökte, med sina långa utsträckta halsar, för att i nästa sekund krypa ihop och se mycket små ut. En annan kväll, när vi också var vid gömslet kom en Pilgrimsfalk inflygande och satte sig på en torrstubbe vid vattenbrynet.

Ett annat i naturen intressant naturfenomen, som inträffade i sensommartiden detta år, var månförmörkelsen den 16 augusti. Månförmörkelsen som endast var partiell, omfattade 81% av måndiametern och kunde ses där himlen var klar. Man kan inte låta bli att förundras över hur de olika planeterna följer den bana som dom blivit satt att följa, och att dom inte någon gång lyckas krocka med varandra. Och dessutom på ett sådant exakt avstånd ifrån varandra, så när jorden passerar framför månen, täcker den solens inkommande ljus på månen så exakt, att månen förmörkas av jordens skugga. Skulle detta ha skett av en slump, eller finns det ett högre väsen bakom detta? Jag väljer att hålla mig till det senare. Oavsett om det handlar om hur fåglar hittar sina flyttvägar, hur djur och natur samverkar med varandra tills människan går in och förstör, eller en månförmörkelses exakthet finns det någon som står bakom det hela. Jag kallar den makten Gud.