Resa genom Nord-Norge mot Tärnaby. Fågelliv vid Över-Uman. Fiske och fotografering i Tärnaby med omnejd. 

Från Vassijaure, har vi nu förflyttat oss till Tärnaby. Detta efter att ha passerat en stor del av Nord-Norge med sina kringelekrokvägar och bergstunnlar med varierad längd. Över Tysfjorden se bild fick vi ta färjan, och slutligen passerade vi Saltfjellet, innan vi körde in i Sverige igen via Mo i Rana.

Vi stod en natt vid Över-Uman, Umeälvens källsjö vars största djup är 79 meter innan vi kom till Tärnaby. Drillsnäppan var den första som uppmärksammade oss, med sitt varnande läte. Bergfink och Bofink hördes i snåren, och Sädesärlan vippade fram på rastplatsen. Men det mest speciella, var den lilla Gråsiskan. I stenskravlet intill där vi stod hade hon häckat, och där fanns hennes ungar, som hördes väl inifrån stenröset. Gråsiskan visade sig oblygt på toppen, precis som om hon ville bli fotograferad, och visst var hon fin.

På fiskecampen i Tärnaby campade vi i några dagar. Tärnaby ligger vid Gäutas nordvästra spets, som är en långsmal fjällsjö i Umeälvens övre lopp. Sjön är reglerad precis som Över-Uman, så vattenmängden varierar från tid till annan. Intill Tärnaby camping ligger den brusande Tärnaån se bild som har sitt utlopp i Gäuta. Fiskmåsarna hade fullt upp med att plocka det överflöd av Dagsländor som kläckts i sommarvärmen, och Drillsnäppan hördes efter ån, där även orkidén Jungfru Marie nycklar kunde beskådas. På de åldriga träden efter ån hängde laven, och dofterna från all blomsterprakt, blandat med fiskdoft från de nyfångade öringarna, som åns fiskare precis dragit upp var förförisk. 

På campingen kunde man köpa fiskekort, och första kvällen tog vi en tur med gummibåten från Gammställnäset för att dra långdrag i Lill-Laisan. Det var alldeles spegelblankt och lungt på sjön. Två Öringar och en Röding blev första kvällens fångst. Det blev fler kvällar på Stor-Laisan också med en del fisk i bagaget.

Vi tog en promenad ut på Udden i sjön Gäuta, som var en mycket rofylld plats om man fick vara ensam där. Här hade Sädesärlan sin kull av ungar, liksom Knipparet och Småskrakeparet. Bland övriga fågelarter som vi noterade i omgivningarna, var Domherrarna vars röda och ljusrosa bröst var en färgklick och kontrast till den i övrigt så gröna omgivningen. Den Svartvita Flugsnapparen, Grönsiskan och Björktrasten fanns också, och på vägen upp mot Laxnäs kunde man sent på kvällen få se Morkullorna komma flygande. En enda Blåhake såg vi i Tärnaby, men sorgligt nog var den död. Man kan undra vad som hänt med alla Blåhakar då dom minskat i antal så radikalt sedan i fjol. 

Under våra dagar i Tärnaby, gjorde vi ett besök i kyrkan som stod klar 1908, och som på så många andra ställen var det bygdens folk som lät uppföra den. Den gamla altartavlan som förpassades till ett bakre rum vid en senare ombyggnation, visades upp för oss av två mycket intresserade damer som liksom vi sätter värde på det svenska kulturarvet.

Från kyrkan gick vi till Baren i Tärnaby, som på sin meny hade en riktig svensk nationalrätt till beställning, Lapplands egen Pitepalt. Jag kunde inte motstå frestelsen att beställa detta när jag nu var på Lappländsk mark. Å, så gott det var. Barens personal blev dock förvånade över att turister, trots den mängd av rätter som fanns att välja på, beställer in Pitepalt. Det var tydligen mycket ovanligt. Men är man norrlänning så är man det.

Följ oss på vår fortsatta Norrlandsresa, vi fiskar Harr i Vojmån på väg mot Vilhelmina.