Information om Stora sjöfallets nationalpark. Vi besöker Vietas, Ritsem och Sitasjaure. Fotografering av bl.a Alfågel. I jakt på Blåhaken.

Vi har nu kommit fram till Stora sjöfallets nationalpark, och campingen i Vietas där vi tänker stå ett par dagar.

Stora sjöfallets nationalpark bildades 1909. Parken innefattar både Jokkmokk och Gällivare kommun, där Stora Lule älv flyter genom området och är naturlig kommungräns. Området är variationsrikt med högfjällsmassiv, lågfjällsryggar, flacka högslätter och djupt nedskurna dalar. Växtligheten skiftar mellan gammal tallurskog, fjällbjörkskog och örtrika dalgångar. I norr går parkgränsen vid Teusadalen, där landskapet domineras av fjället Kallaktjåkkå, och där mäktiga fjällstup med slöjor fångar betraktaren. Stora sjöfallets nationalpark ingår i Världsarvet Laponia som utsågs 1996 till världsarv för sina höga natur och kulturvärden.

På andra sidan Akkajaure reser sig fjället Akka, nationalparkens högsta fjäll, 2016 m ö h och med sina sju toppar. Akka sägs skall betyda gumma, käring eller mormor. Både på Akka och Kallaktjåkkå finns det glaciärer. På Akkas östra sida skymtar Sareks toppar och på den västra sidan kan man från Ritsem se nationalparken Padjelanta.

På grund av vattenkraften, är nationalparken idag delad i två områden, där  Akkajaure i Stora Lule älv, som 1919 uteslöts ur parken är ett stort vattenmagasin med Suorvadammen som ett effektivt stopp för vattenmassorna att på ett naturligt sätt ta sig vidare nerströms efter älven. Mitt på dammen står ett vindkraftverk, som vid minsta stiltje står still som ett anskrämligt spöke. I år hade Vattenfall dessutom grindat vägen, så enda möjligheten att ta sig över på andra sidan nationalparken var till fots eller via båt.

Akkajaure var före regleringarnas tid, ett pärlband av c:a 150 små sjöar och tjärnar som mynnade ut i de berömda Stora sjöfallet som då var Sveriges bredaste och mäktigaste vattenfall. I-dag ligger stränderna kala, och fattig på växtlighet vilket blir särskilt markant vid lågvatten. Det tidigare så rika fågellivet har också minskat.

Här är vi nu. Ett av våra första projekt var att ta reda på om Blåhaken häckade efter Viedasätno även i år. Vi promenerade efter älven vid ett flertal tillfällen, men utan resultat. Småskraken däremot fanns här liksom Drillsnäppan. Paret Rödstjärt fick vi också söka. I Guidestugan på campingen hittade vi dem. Svartvita Flugsnapparen hade återkommit, och på campingens restaurang hade Sädesärlan sitt revir. Helt orädd sökte den mat runt fötterna på de ätande gästerna, både inomhus och på uteserveringen.

Under våra dagar här, tog vi ett flertal turer upp mot Ritsem och Sitasjaure. En dag var vi vid Raivojåkk och höjden vid Raivotjåkkå. Härifrån hade vi en vidunderlig utsikt över Stora Lule älv, Akka och Sareks toppar. En Storloms ödemarksrop från älven och Gökens hoande från fjället ingav en speciell stämning. Strax nerströms hade vi vid Tallholmen sett en Viggfamilj med ungar. Vid själva jokken fanns en gammal torraka, i vilken hackspetten gjort ett hål, precis lagomt stort för paret Svartvit Flugsnappare, som hade häckat där. Vi testade även fisket i Akkajaure som var dåligt just under våra dagar. I stället blev det som sagt mer av fågelskådande. Stenfalk och Alfågel var två andra arter som var särskilt trevligt att få se och dokumentera. Bergfinken var talrik i år. När Bruno höll på att testa fisket i en av jokkarna kom Bergfinken så här nära där jag satt. Se bild.

I jakt på Blåhaken åkte vi till Sitasjaure, där vägen in i Gällivare fjällvärld tar slut. Vi fotograferade Blåhaken här i fjol, och ville se om den fanns här i år också. Vi följde den trädlösa fjällheden där Akka och Kallaktjåkkås snöklädda fjälltoppar reste sig i horisonten. I smågölarna som fanns här och där, låg Storlommen och Berganden. Vi stannade på ett flertal ställen för att lyssna och kolla efter Blåhaken, men endast Småspovens ödsligt sorgsna och utdragna flöjtanden var de ljud som bröt tystnaden.

När vi närmade oss Sitasjaure, blåste det upp och himlen svartnade. En stor vacker regnbåge visade sig, och ute på sjön gick vita gäss. Jag hann få några bilder innan regnet kom. Nu skulle man kunna tro att det var kört med sökandet efter Blåhaken, men vi gav inte upp. Ute på den öppna fjälllheden intill ett stenskravel fick vi syn på något som rörde sig. Det kunde vara en fjällämmel eller en fågel. Ljusförhållandena var inte de bästa i regnandet, men med kikaren kunde vi se att det var en fågel. Den kröp in under stenarna, men vi måste ju få veta vilken art det var. På vinst och förlust härmade jag Blåhakens sång, och tro det eller ej, plötsligt sitter dom där bara alldeles nära bilen, Blåhakeparet. Det var Blåhake vi hade sett, och nu ville dom veta var rivalen fanns, det här var ju deras revir. 

Följ oss på våra fortsatta dagar häruppe i Gällivare. Vi besöker härnäst Satihaure. Där fick vi se Göken.