Vi har nu förflyttat oss från ett blåsigt och kallt Stekenjokk. Men här i Röberg var det inte ett dugg bättre. Regnandet förstörde en del av tjusningen, men annars var det mesta sig likt.

Drillsnäppan fanns här liksom Knipfamiljen med sina sex ungar. Bergfinkens och Bofinkens sång var de ljud som genomträngde regnets smattrande på husvagnstaket när vi drack vårat eftermiddagskaffe, och Fjällvråkens långsamma vingslag när den lämnade sin utkiksplats i den långsmala granen, skapade precis den där frihetskänslan man upplever, när man fått lämna storstadens och arbetets krav, och komma hit upp till Vilhelmina kommun där man kan finna tystnad, där dofter av myr och hjortron blandas med myggens entoniga surrande i öronen.

Men en sak var inte sig lik här i Röberg. En stor vit fiskeförbudsskylt med texten "Fiskeförbud inom inbojat område" hade satts upp alldeles intill rastplatsen. Förbud för vem kan man fråga, det är ju inte lekperiod för fisken förrän i september, då det rätta fiskeförbudet råder enligt tidigare bestämmelser. Inga tider fanns utsatta så man kan undra om det är någon annan än själva fiskevårdsområdet som satt upp skylten. Och om det är fiskevårdsområdet som gjort detta kan man fråga: Vill man inte ha fisketurister till Vilhelmina? Gäller fiskeförbudet bara turister eller alla som besöker platsen? Frågor som vi tog med oss utan svar på.

Röberg är annars med sitt unika rödaktiga utseende en färglick när man följer vildmarksvägen efter Kultsjön nerströms mot Vilhelmina. Den röda färgen kommer sig av att berget är järnhaltigt. I berget finns flera ihåligheter, och tittar man riktigt noga framträder ett ansikte. I den lilla stugan intill berget, även kallad den ensamma gården, fanns år 1905 Lappmarkens första bibliotek.

Röberget borde med sitt unika utseende och fina läge avsättas till naturreservat och bevaras orört för eftervärlden.

Följ oss på vår fortsatta resa genom övre Norrland. Nästa mål är Marsvik.