Fotografering och fågeleldorado  på de kala fjällhedarna, där Strömsund och Vilhelmina kommuner möts.

De flesta som besöker Stekenjokk, möts av ett ogästvänligt och blåsigt klimat. Det är inte ofta man har ett perfekt sommarväder här inte. För många känns det säkert skönare att sitta i bilvärmen än att börja vandra på den trädlösa fjällheden i blåst och kyla. För oss däremot, fågelskådare, naturfotografer och varför inte fiskare är detta ett upplevelsens paradis. Här hittar vi våra rariteter av både fotomotiv, fåglar och kanske en liten röding på kroken.

På vår fortsatta Norrlandsfototurné har vi nu kommit hit till Stekenjokk. Vi möttes av just detta, en regnig, kall och blåsig fjällplatå där Sipmeke låg väl gömd under låga molnmassor. Endast en Drillsnäppas pipande och en Fjällämmels snabba flykt över fjällheden tydde på liv och rörelse. Det var först fram på eftermiddagen, som Bruno fick syn på den Större Strandpiparen som gjorde ett besök alldeles intill husvagnen. Det blev både bilder och videofilm på den.

Senare, när vi höll på att äta fjällöringen från Leipik (Mums vad gott med nypotatis till), hördes ett vänligt småpratande "godá" "godá" "godá" utanför husvagnsfönstret. Det var två stycken Dalripor som passerade revy rakt framför oss. Att Fiskmåsar fanns i stort antal var kanske inte så konstigt, då småfisken vakade friskt.

Vi tog en tur för att kolla fågellivet på andra delar av den stora fjällplatån, och blev då inte besvikna. Ljungpiparens vemodiga vissling "pii" "pyy" "pii" "pyy" hördes både här och där, och den ljusgula Jordugglan svepte fram på låg höjd för att jaga smågnagare i den låga markvegetationen. Ängspiplärkan som här uppe är talrik fick vi också se, liksom Fjällripan, Fjällabben, Stenskvättan och en födosökande Korp. Den Större strandpiparen hade även här ett revir.

Efter lite kvällsfika tog vi en kvällspromenad på den kala fjällheden. I den vindpinande blåsten satt hon, Rödbenan. Å, så tjusig hon var. Än mer inspirerad blev vi då den lilla Mosnäppan dök upp. En liten oansenlig fågel, som satt och kurade ihop sig blickstilla på en sten i vinden, och kikade på oss med ena ögat.

Nästa morgon var vi ute igen, med kamera och kikare. Då upptäckte vi en annan liten raritet här på fjällheden, Lappsparven vars ungar sprang omkring, och föräldrarna hade stort bekymmer att hålla koll på dem. Stenskvättan såg vi och Gulärlan i par liksom Ängspiplärkorna som dansade i luften innan dom sänkte sig ner mot marken där boet låg.

Vädret stabiliserades något, och Sipmekes topp kröp sakta fram ur molnmassorna, men molnhatten fanns kvar och blåsten ville inte avta. En fjällämmels ivriga födosökande var våran underhållning från husvagnsfönstret. Den lilla Mosnäppan hade till våran förtjusning förflyttat sina ungar närmare oss. Troligen tyckte hon att det var för mycket spring av folk och lösspringande hundar där hon befann sig kvällen innan. Vi kunde inte låta bli att närmare studera de små liven, som obekymrade om farorna i livet sprang omkring bland videbuskarna, innan vi lämnade Stekenjokk för denna gång.

Följ vår fortsatta resa mot nästa mål Röberg.