Gubbseleforsen, Nästansjöån, Lomsjönäs och Vojmån. Fågelskådning och fotografering.

Även Påskdagen bjöd på ett fantastiskt väder här uppe i norr, men kylan var påtaglig. Vi tog en tur till Vojmåns utlopp i Volgsjön, den vackra Gubbseleforsen, för att titta om Strömstaren även där hade något tillhåll. Men inga fåglar syntes till. Björkarna och tallarna efter ån var fulla av rimfrost, precis som en riktig vintertavla, och från åns öppna vakar steg dimmorna uppåt. Än så länge brusar Gubbseleforsen, men Vattenfall har planer på att leda Vojmsjöns vatten genom en tunnel till Stalon, och risken finns att stora delar av Vojmån torrläggs, inklusive Gubbseleforsen. Läs gärna min artikel om Vojmåns framtid.

Ännu ett besök gjorde vi vid Nästansjöån denna dag för att titta på Sångsvanarna och paret Strömstare. Vi fick då även syn på sju stycken Gräsänder i ån. Det kan tyckas vara mindre speciellt, men för årstiden här uppe, var det av det ovanligare slaget. När vi stod där kom plötsligt en Korp och seglade rakt över huvudet på oss. Med ett genljudande "KLONG" drog den över skogen och försvann. Någon bild hann aldrig tas, men minnesbilden av den solupplysta, lågt seglande Korpen kommer att leva länge i våra minnen.

Från Nästansjöån följde vi skoterspåret mot ödestället Lomsjönäs, där Nästansjöån flyter igenom sjön Lomsjön på sin färd mot utloppet i Volgsjön. Tur och retur var det fyra kilometer att gå, och skoterspåret vi följde var kantad av harspår.

Det var med vemod som vi nådde fram till stugan i Lomsjönäs. Ingen såg ut att ha besökt platsen på länge, och huset liknade mer ett spökhus än ett bostadshus med sina delvis öppna fönstergluggar. Den gamla ladan var fallfärdig, och på gården hade haren lämnat sina exkrement. Skogen var till stora delar avverkad, så det var inte undra på att vi inte hörde en enda hörbar fågel. Det var först där skogen ännu stod kvar, vi kunde höra Korpens knackningar. Det är om våren som Korpen har en del märkliga ljud för sig. Korpen är som människor, vårkänslorna tar över när ljuset återvänder.

På eftermiddagen tog vi en tur till Vojmån mellan Vilhelmina och Storuman. Det var nitton grader kallt, och fingrarna blev som isbitar. Vi var ute för att titta efter fåglar, och blev inte besvikna. I Vojmån hittade vi nämligen Strömstaren igen, i de strömmande vattenmassorna. Kylan gjorde dock att vi ganska snart drog oss tillbaka till bilvärmen och Vilhelmina igen.