Vi reser norrut mot vita vinterlandskap i Västerbottens inland. Rast vid Volgsjöfors. Vilhelmina kyrkstugor. Fotografering och fågelskådning.

Det var den 21 Mars 2008, ett mäktigt högtryck hade parkerat över Västerbottens län, vilket gav ett soligt vinterväder, men kallt. Längtan mot norr blev alldeles för stark, och vi beslöt oss för att dra norrut några dagar. Medan jag höll på att borsta snön från bilen och packa den full, höll Talgoxen sitt vårspel från tallarna bakom Tallrotsgatan, och en Kråka flög förbi upptagen av sitt bobyggande.

Vi följde väg 331 från Stavreviken, och passerade många vackra byar, där ödehusen låg insnöade i väntan på snösmältningen. Faxälven låg frusen, men där det var strömt forsade vattnet. De små byarna Helgum, Ås och Rådom låg vackert solbelysta ovanför älven.

Vi passerade Jansjö, en stor sjö efter väg 346 mot Hoting, och Rossön med sina arton mil stränder, där Bodums kyrka var prydd med istappar från taken, och älven låg öppen liksom Flybäcken längre upp.

Vid Hoting nådde vi den gamla trogna inlandsvägen, som nu döpts om till E45 och fått gröna skyltar. Rörströmsälvens vakar hyste en del fågelliv, och vid Lapplands sydport Dorotea, hade fyra Kajor flyguppvisning, medan Skatparet hade brått med bobyggandet. Här uppe i Västerbottens län låg snön tjock, till skillnad mot längre söderut. Vit var den också jämfört med i stan med snö som färgas svart av alla avgaser.

Vi gjorde en avstickare till Södra Volgsjöfors vid Volgsjöns ände, för att titta efter minken som vi visste brukade hålla till här. Men idag var den osynlig. Volgsjöforsen är sedan länge tystad av den s.k miljövänliga vattenkraften, och en damm hindrar effektivt det naturliga flödet mellan Volgsjön och Ångermanälven.

Väl framme i Vilhelmina tog vi in på vandrarhemmet, där vi hyrt in oss några dagar. Vandrarhemmet som är beläget i de 20-tal kyrkstugor som ännu står kvar efter branden 1921, är ett av flera riksintressen i Vilhelmina kommun, med sitt kulturhistoriska värde.

Till kvälls hann vi med en tur till Nästansjömyrarna, där Ängesbäcken och Krokbäcken via Ånäset rinner ut i Nästansjön. En stor rund måne gick upp över näset och skapade mystik i halvmörkret, där vi lyssnade efter fåglar. Men tystnaden var så total, att man verkligen kan tala om ödemarkens tystnad.

Följ oss på vår fortsatta resa i Vilhelminatrakterna i nästa artikel.